I’m leaving on a jet plane… 

In order to get the most out of my last time in Nepal before going back to Sweden I have been very busy recent weeks. First finishing the work for CWCN with the recruitment of the new Business Development Manager, which looks promising, the BDM is almost about to sign the contract. After those intensive weeks working day and night to find the perfect BDM my Swedish friend Gustaf came for a ten days visit. It felt wonderful to drop my notebook and leave the recruitment process for a while. I became a personal guide for Gustaf and showed him around in the dirty but colourful city of Kathmandu. When he was tired of wearing mask to protect himself from dust, salesmen tying to sell wooden violins in Thamel and going back and forth in Maruti Suzuki Racing Adidas Taxis we went to Langtang National Park for trekking in fresh air and silence. It became the most interesting trekking in Nepal ever… 

Maruti Suzuki Mask Mafia

It started with blisters on my heels after 30 minutes walking which made it impossible to walk in boots, but I walked happily in my flip-flops (or barefoot) all the way up and down again. On rocks, in water and snow, nothing is impossible for a Viking as me :) Day number two, our friend Ganesh tried the high altitude Rhododendron flowers and got so high and wasted that our Sherpa had to carry him on his back to the nearest village where we stayed the night and awaited him to get sober again. Nepalese are used to eat Rhododendron (it tastes like the Swedish “harsyra”) but there are poisonous flowers in the Langtang region and this poison gets spread by bees. If it has not been raining for a while, washing the poision away, one can get really sick if eating the flowers. The next day all of us felt very strong and reached our goal; the small mountain village Kanyjin Gumba at 4000 meters. On the way we experienced avalanches and land slides crashing down with a sound like a thunder storm as the snow from the mountain peaks are melting, happily this happened far away from village areas and no one got covered by the falling snow. After saying goodbye to the adorable  white peaks we walked down again and felt the temperature rising with the lower altitude which made us to jump into the ice cold river for a swim when we finally reached Syabrubesi. 


We made it to 4000 m!


After a complete experience of Nepal in ten days Gustaf went back to Sweden and I picked up my notebook again and continued the interviews with our candidates in the search for the right BDM. Finally I handed over all my documents and responsibility from the recruitment process to mr. Sunil and Ashok in order to finalise the last part of it. Of course I will be there to coach them whenever they need thorough phone, email and Skype even from the other side of the globe. 

After almost half a year of living in Nepal it has becoming my home, a beautiful country with amazing people which I don’t want to leave. Who knows when I should get back to Sweden again if my parents had not come to Kathmandu to take their daughter home to Gothenburg ;) Said and done! The last day of March mother Karin and daddy Ulf landed at Tribhuvuan International Airport and finally got united with their Nepali girl, meeting them wearing her SWAG cap, flip-flops and harem pants. They directly got introduced to Nepal when walking home to the apartment on the narrow streets of Sinamangal meeting street dogs, chickens, begging children, staring people and messed up electric cables when dragging their jumping suit cases on the bumpy roads between holes and mud puddles. When we entered the gate the guard greeted us “Namaskar”, bowing when holding his hands to his forehead with a wide smile wearing his Nepali hat of course, then he helped us to lift the luggage into the hallway. I showed them my luxurious crib (for being Nepal) the bathroom with gas shower, the large kitchen and my two rooms where they were going to stay together with me for five days.  

No, not a bird’s nest, electric cables…


Good old Sinamangal Road… always digging and reconstructions somewhere


I had already told them them that you need at least ten days to explore this country, but they are two busy persons who are working and traveling a lot and five days were all they could spare for Nepal. However, I am very happy that they manage to come anyway! To make the most out of our short time we went directly to Thamel for some shopping. After too many impressions of eager shop keepers, streets jammed with people and horning cars they really longed for coffee, so I took them to my favourite place North Field Café where they also got to meet my friends Pradip, Sunil, Jens and David. Pradip showed us around in his gallery which made my parents so impressed that they decided to order a painting from him. When Sunil arrived we planned a little trek which he was going to take us for.  On top of that we made a visit to Swayambhu, the monkey temple as if they had not seen enough things for today already…  

Here you get the best coffee in Thamel

The next day it was time for me to make my last visit to the child home in Nayapati. We went with the micro bus and my parents was to experience their first ride on the bumpy Nepali roads. As this was the day before the great CWCN Judo Cup when everyone had to come to Nayapati to help out with all preparations the micro was soon full of people sitting in each other’s laps. When we reached the school all children and staff were engaged in various activities as building a stage, cooking food or taking care of participants which already had arrived from Butan. 

I gave my parents the regular round tour of CWCN, when we ended up in the new judo arena where we started the tour the stage was already in place and all children were assembled on plastic chairs in a square shaped ring waiting for us, they were going to hold a farewell program for me. We were asked to sit down beside the staff and Tirupati took the microphone and explained in Nepali that it was time to say goodbye to me now. I held a short speech to say thank you to everyone, children held speeches and said that they were going to miss me a lot and then I got two very beautiful gifts; a colourful painting and a cute pink woollen purse, both made by the children. Then it was time for putting tikka first on me and then my mum and dad, we also got creme coloured silk shawls around our necks. 


Mum, dad and me after tikka time


All children lined up to give me tikka, hugs and say goodbye. I really had to struggle to hold my tears back! Even if I have not been working with the children directly and only been working at Nayapati a few days a week it feels like I have got a good relation with the them, since they are very open, interested and keen to get to know me. I will really miss them a lot! All of them saying “good morning didi” when I arrive in the morning, their amusement when I speak the Nepali phrases they learnt me, their amazement when I eat the spicy pickle to the Dhal Bat, the girls making bread in my hair, their positive energy and their smiling faces. After the ceremony everyone went back to today’s duties for the Judo Cup and we went back to Sinamangal. It felt empty and weird to see the white school building disappear in the rear mirror of the micro when I don’t know when I will go back there again. 


Soon my face was all covered in red :)


The next day we took our trekking gear and went with Sunil to Sundarijal where we were going to start our little two days trek. Up the hill we went heading to Chisapani. It was getting warmer as the sun was rising as so did we when we climbed up step by step in the steep stairs. We kept a good pace and reached the village within four hours including lunch break and short stops for drinking water. The beer and Dhal Bat tasted better than ever after a hot day and a tough walk, when we were sitting in the simple hotel lodge playing Four Pictures One Word on Sunil’s phone together. The next morning Sunil knocked on our doors to wake us up and take us to the roof top to see the stunning view of the Himalayan mountain range. It had been covered by clouds for more than a week due to rainy weather, but today we were very lucky to get the chance to see all the white peaks in the horizon. With big smiles on our faces we continued the trek to Nagarkot, me and Sunil in the front singing, jumping and running and my parents behind. After a long day of walking in wonderful sunny weather we reached our goal and as soon as we got into the taxi which was driving us back to Kathmandu it started to rain. Perfect timing :D 


Beautiful moring!! The Himalayas finally showed up after weeks of hiding.


In the evening we were invited to Sunil’s family for dinner. They were going to make the traditional corn Dhedo for us! First we sat down on the floor together and had delicious chicken and the Spanish wine we brought. Then Sunil’s father called me to the kitchen to teach me how to prepare the Dhedo, as I was so eager to learn this. We mixed pure corn flour produced in his home town with boiling water, easy right!? Now to the hardest part: to make the right consistence. You have to be strong to manage this… Holding on to the pan with my left hand and then mix the Dhedo with a cooking spade was not as easy as it sounds. Finally the Dhedo was ready and we enjoyed it together with  Dhal (lentil soup), vegetables, chicken curry and pickle. Yummy! The family was worried that my parents didn’t like it because they had so little, but they surely did. We tried to explain for them that Swedes (except from me who eat a lot to be a Swedish girl) are not used to eat as much as Nepalese because we eat more than two meals a day. Little and often :)  

How to handle this Dhedo!? Chew or not?

Now it was Saturday 4th of April, that day I had not been looking forward to… That very last day when I had to say goodbye to all my friends. As I am a very emotional person when it comes to goodbyes I always cry a lot. I started with making some last shopping in Thamel, trying not to think about it to hold my tears back. I picked up my parents painting which they had ordered from Pradip, it was a real masterpiece! When he thorough full packed and wrapped the painting I finally decided to buy that painting which have been thinking about to buy for a long time. A beautiful picture of the mountain Fishtail in the Annapurna range. He also gave me a very colourful abstract painting as a gift :) Then it was time for goodbye. I could not avoid crying when giving him and Sunil big hugs. They told me not to cry and I explained that they should be happy for it, I cry because they mean a lot to me :) 

The master piece of Mount Everest painted by Kathmandu’s finest artist.

In the evening we went to Yamuna to have dinner with her and the family. Delicious food as always and we had to say the very useful phrase “malai pogio” many times, it’s a shame you get full when food is so tasty! Best Dhal Bat ever, my mum said. Of course a lot of tears came before taking the taxi back. It feels like I have been a part of their little family, a third sister :) I will always remember when we were cooking food together, making them try Swedish pancakes and apple pie and they learned me how to make Nepali food. Her mum always insisting me to stay the night because it’s getting to late to take my bicycle back. Girls talk with the two sisters until all of us are yawning and falling asleep in the big bed :) 

That last night I slept very well… Extremely tired after an emotional day. And the next morning me and my parents woke up early to catch the flight which we soon realised was delayed. Turkish Airlines.. now a days famous for crashing air planes into KTM Tribhuvian’s run way and not having on time flights as Ryanair. However, far way better service than Ryanair so we shall not complain. They took us to an VIP lounge with soft sofas and free food while waiting to for boarding, not bad at all :) now I’m sitting between mum and dad in the huge Airbus on our way to Istanbul. Mixed feelings I would say. There are  things I will not miss about Nepal, the dust, pollution and Nepali time for example ;) Despite, there are many things I don’t want to leave, the nature, nepali food, fresh fruit and vegetables and of course all my friends which means a lot to me.  Friends for life. However, I hope to come back to meet you all again soon and I would like to tell you that you are very welcome to visit me in Sweden! Just give me a call :) 


Now we are approaching Istanbul where we are going to stay the night on a hotel which is on Turkish Airlies’ bill. When missing our connection flight we get the chance to explore the city and make it unsafe tonight. Watch out for the Orhaug Family Mafia :D

Ashram – a self sustainable child home

Before I came to Nepal I got advice to visit a very sussesful child home called Ashram – Sri Aurobindo Yoga Mandir. Viktor and Martin, the two volunteers from Alten working at CWCN two years ago, got in contact with this organisation through a Swedish friend of theirs who stayed there. They told me that I could get a lot of inspiration from this place because it is totally self sustainable.

Immediately when I reached Kathmandu in late October last year I contacted Ganesh in order to ask him to take me and Erik to Ashram. Ganesh himself is raised in Ashram and has been working for this organisation as a volunteers until some years ago when he started his own business. It came very soon into my understanding that he is a very busy man, starting up his new trekking company and at the moment in the middle of a market research by travelling to foreign destinations. When he finally came back to Nepal again after travelling through Mongolian deserts and untouched villages he contacted me and told me that he had time to take me for a visit to Ashram.

Said and done. Saturday morning, jumped out of bed and took my bicycle to his mansion outside Thamel. From there he took me on his motor bike in eastern direction. When we reached the hills where the Kathmandu valley ends we turned from the “high way” onto a road which went straight up the hills. Some hundred meters higher we reached Ashram, located in front of the adorable view over the white Himalayan peaks.


Boys home and guest house sorrunded by the fields.

Ashram has been running it’s child home, school, guest house and production for 25 years. A large area of land belongs to the organisation where fields surrounding the buildings are used for growing various corps and rearing cows. I get a tour led by one of the volunteers called Laxmi, who is also a very talented dancer. Carrying around a young boy on her back, she shows me around and tells me everything about the place. There are more than 100 children staying in Ashram, all from various backgrounds except the streets. Children are rescued at a very young age from poor families, rural areas or homelessness. The children get education up to grade eight and the subjects are chosen depending on their interest. Those who are more interested in art, dance, handy crafts, sports etc. get the chance to learn more in those areas. They also get introduced to yoga and meditation. Most of the children who leave Ashram have grown up to be successful persons because they concentrate on their interests.

tour by laxmi

On the way to the boys home and cow farm.

In order to sustain, Ashram grow almost all corps and vegetables which they need. Milk from the 60 cows are used for various dairy products. There is a mill where grains are grounded to flour. Everyone in the area are welcome to use Ashram’s mill, as a compensation the organisation does not have to pay for any electricity. They produce pashmina shawls, towels and handy crafts as thanka paintings, scents,bags and jewellery. All their products can be bought by visitors and Laxmi takes me to their show room where I have a look at their quality products. Additionally, their products and vegetables are sold every Saturday at the Organic market in Thamel. They are also running a guest house. Guests staying there are coming for practise yoga, meditation or work as volunteers. In the end of the tour I get shown to the kitchen where they are cooking a delicious lunch for me. Rice, salad, vegetable curry, lentil soup and chapati bread. Everything organic and fresh from the fields at Ashram.

Produce grains

Produced grains

Pashmina, towels etc

Pashmina and towels production

making delecious chapati

Chapati in action

After the tour I understand why Ashram is self sustainable. All activities going on have the purpose to learn the children how to take care of them selves and others and at the same time contribute to the organisation. However, I am still curious and want to find out more in detail how this organisation really works. Ganesh takes me to the man whom has the answers to all my questions. We walk up the stairs to one of the buildings and at the balcony an old man is sitting in lotus position with closed eyes, enjoying the sun. He has long white beard and hair, dark skin and is dressed in white loose cloths. This is Ram Chandra, the founder of Ashram. – Please sit down, he says to me. I sit down next to him, introduce myself and ask him to tell me all about how this organisation can be self sustainable.

Ram Chandra ran away from home with a friend to India when he was 12 years old to live in the streets. Later he got inspired by a book about yoga found his way to the community Sri Aurobindo Ashram in Pondicherry. After 20 years he returned to Nepal. He was deeply moved by seeing lots of children suffer in villages and the streets. He felt that he had to do something about it. He bought a little piece of land and a house without a toilet where he gave shelter to rescued children. In 25 years Ashram has developed into what it is today. Everything financed by the organisation itself. By selling milk and dairy products they get their largest income. They also get a big amount by running the guest house. To keep their expenses low they have no payed employees. All staff are working as volunteers and get payed in food and accommodation. Most of the volunteers are former children raised in Ashram. Sometimes they get donations from visitors but it is only occasionally. Ram Chandra says that Ashram never search for donations, they are able to sustain and develop by themselves. When I have got answers to all my questions I return back to Kathmandu with a lot of new ideas which can be implemented at CWCN.

A week later I take Ganesh to CWCN to have a look at the child home in Nayapati and the office, clinic and youth home in Sinamangal. He wants to invest his own time to give guidance to CWCN of how to sustain. Since CWCN are taking care if street children it works in a different way than Ashram does. However, some ideas can be implemented as having more volunteers working and less payed staff. The next step is to take Sunil, Tirupati, board members and the new Business Development Manager on a visit to Ashram in order to get inspired!

If you want to read more about Ashram, visit their website – www.auronepal.net

Hiring a Business Development Manager

As a recommendation to CWCN from me and Erik, a Business Development Manager (BDM) has to be recruited. This person is going to continue our work with the promising business projects we have been analyzing, as well as coming up with own business ideas. The BDM will be be responsible for fulfilling the organization’s goal of being self sustainable. Therefore, this position is of highest importance. 


Tuesday last week the Vacancy Announcement above was published in the newspaper Republica Daily, the day after it was posted to the vacancy page in The Himalayan Times. In addition we are reaching out to applicants through web pages as jobsnepal.com and merojob.com

I am responsible for reading all applications, short list and hold interviews with the promising candidates. When Sunil and Tirupati is back from their training in Bangkok we are going to select the final candidates whom will be invited to a recruitment day. I have already received a lot of applications and am busy with going through all of them. Among them there are many talented and promising persons. Hopefully we will find the right candidate before the end of March!

Are you the right person for this job? If so, please send your application to me :) or maybe you know that person who will fit perfectly for this role? Please spread the word!

If you want to get more details about this job and it’s requirements please click on this link: BDM Vacancy Announcement

One country – thousands of traditions

Då var det dags igen, för ytterligare ett bröllop! Denna gång för en nära vän till Yamuna. Eftersom man inte kan visa sig i samma sari inom loppet av tre år så bestämde vi oss för att bära varandras. Efter några timmars fixande så var sminket och kläderna på plats. Precis när vi ska lämna Yamunas rum för att ta en taxi till bröllopet öppnar sig himlen och regnet öser ner… Attans :( I Kathmandu innebär regn inte bara att man blir blöt, det betyder också att gatorna (grus/sandvägarna) fylls med vatten som inte har någon stans att ta vägen så att man måste gå runt i lervälling. Som tur är får vi tag i en taxi precis utanför porten till huset. Den tar oss till ett tempelområde som tillhör Pashupatinath tempel. Där inne är det ett flertal bröllop som äger rum samtidigt under utställda partytält i glada färger. För att ta oss fram till tältet som vi är bjudna till måste vi ta oss över ett hav av gyttja. Jag förstår hur Princess Fiona kände sig när hon kom till Shreks träsk för första gången… Att ta sig fram i lera med högklackade skor och lång klänning är inte det lättaste!

Brudens syster med lervällingen i bakgrunden som måste verskridas för att nå partytälet.

Brudens syster med lervällingen i bakgrunden som måste överskridas för att nå partytältet.

Med endast lite lera på tårna tar vi oss in under det uppspända tygtaket där ceremonin är i full gång. Paret har precis blivit färdiga med ritualen då de tvättar sina fötter för att bli renade. Så vi har anlänt i precis rätt tid för att sätta tikka. Yamuna strör blomblad över deras huvuden, sätter det röda tikka-pulvret i deras pannor och räcker över vår present som består av en blombukett. Jag studerar henne och gör sedan lika dant, som om detta är något jag är helt van att göra, inget konstigt alls :) Därefter tränger vi oss in bland alla gäster för att ta av maten som serveras. Vi hittar två lediga plaststolar som vi sätter oss på och jag försöker föra en konversation på nepalesiska med ett av de yngsta barnen. Plötsligt utbrister hon – Pani!!!, tittar med stora ögon upp mot taket och pekar på en stor vattensamling som tynger ner tygtaket. Gästerna får flytta på sig och en handlingskraftig man tar en plaststol och trycker upp mot taket för att få regnvattnet att forsa ner på utsidan tältet istället för på oss inne i tältet. Tack lilla flicka, du räddade oss från att bli genomblöta!

Piff, Puff och Långben, vart är Pluto, Musse och julgranen?

Piff, Puff och Långben, vart är Pluto, Musse och julgranen?

Efter maten följer eldceremonin och brudparet har flyttat till det närliggande vita stentemplet. Där sitter de tillsammans med en präst och en eld framför sig. Runt elden står diverse gåvor som ris, frukt, sötsaker, blommor mm Prästen läser ur en helig skrift och ber samtidigt paret att utföra olika ritualer.


Prästen med de olika offergåvorna framför sig

Ritualer som att strö orange tikka på ett lakan som hålls över brudens huvud och sedan sätta en liten tygduk i pannan på henne. Eller leka en lek då nötter kastas ned mellan dem och den som lyckats ta flest nötter vinner.

Bruden är på väg att vinna till sig alla nötterna :)

Bruden är på väg att vinna till sig alla nötterna :)

De olika gåvorna offras sedan till elden. Bruden och brudgummen lägger mat av olika slag på en pinne som prästen räcker fram, han lägger maten i elden tillsammans med skvätt olja och läser samtidigt upp en bön.


Nöten, på väg in i lågorna… Där den ska få återförenas med askan från sin vän mandarinklyftan!

Ritualerna är så avancerade att brudparet själva verkar ha fullt upp med att ens förstå vad de ska göra. Otroligt intressant för mig att beskåda, jag som är van vid vårt korta: tager du denna… efterföljt av den klassiska kyssen. Efter att ceremonierna är avslutade är även bröllopet över och vi följer massan av gäster ut från området och genom lerträsket som nu är ännu djupare än innan… Det är svårt att få tag i en taxi och vi måste ta oss över en ranglig bro, till andra sidan Bagmatifloden för att komma en bit från alla de andra som också står och vinkar till de kommande taxibilarna. Snart kommer en ledig taxi som kör oss tillbaka till Yamunas lägenhet. Där mellanlandar vi innan det är dags för dagens nästa Hinduiska ceremoni. CWCNs Manager Sunil fick en son för ett halvår sedan och nu är det enligt Hinduisk tradition tid för Annaprashana, en ceremoni då barnet skall få riktigt mat för första gången. Sunil har bjudit in familj, vänner och alla kollegorna från CWCN för att delta på festen som anordnas kring denna ritual. När jag och Yamuna kommer in i lokalen i det “Party Palace” där festen äger rum sitter Sunils fru i en pampig stol med barnet i sin famn uppe på en scen. Alla ställer sig i en lång kö och det är svårt för mig att se vad som försiggår där framme. Även denna gång går Yamuna fram före mig och visar hur det ska gå till. Som vanligt är det tikka som skall sättas i pannan på pojken, sedan en sked med någon form av sylt som man matar barnet med och sedan ges en liten gåva. Vi har båda med oss var sitt kuvert innehållande en liten symbolisk summa pengar. Pojken verkar inte så värst glad över att gång på gång bli matad med sylten från hundratals människor… vilket är rätt så förståeligt ;) men han håller god min ändå och lyckas att inte börja gråta.

- Malai nepali kanah man purcha

Snälla, inte en till sked med sylt…

Festen håller sedan på hela kvällen och en bit in på natten. Det bjuds på diverse snacks, mat, vin och sprit. Vårt bord koncentrerar sig mer på det sistnämnda och snart dansar vi vilt till Nepalesisk och Indisk musik! Ingen är blyg nog att inte våga dansa, om det beror på spriten eller den nepalesiska öppenheten är svårt att säga. Men det är fantastiskt roligt att se alla släppa loss ordentligt :D Efter en dag full av nya lärdomar kring den Nepalesiska kulturen känner jag mig ännu mera som hemma i detta land.

So long, farewell, auf wiedersehen, adieu! – Erik

Allting har en ände, så även detta äventyr. Nu sitter jag här på Tribhuvan Airport i Kathmandu, bagaget incheckat med bara ett par kilos övervikt – hoppas nu verkligen att presenterna blir uppskattade! ;)

Goodbye Muminhouse!

Goodbye Muminhouse!

Tänker tillbaka på mina fyra månader i ett av världens fattigaste länder. Tycker mig skönja att dagarna rullat på i vanligt tempo men nu när alla känslor och minnen samlas på en och samma gång känns det som att jag aldrig kommer kunna få tiden att räcka till.

Ankomsten till den smutsiga, hektiska staden med sina första intryck av fattigdom och misär, de kulturella skillnader i hantering av livsmedel och Asiens fäbless för kulörta färger vart man än går. Vårt äventyr upp till Mt Everest som satte psyket på prov. Första dagen på CWCN, svårigheterna att komma in i organisationen och få till en sprudlande start på vårt arbete.

Arbetet är det som varit den största utmaningen. Alla praktiska saker som tillgång till elektricitet, internet, varmvatten och värme är något som man lätt anpassar sig efter över tid, men att försöka ändra på sig själv för att komma in i hur saker och ting funkar här, det har varit svårt milt sagt. Att hela tiden behöva vänta, förklara grundläggande saker som effektivitet och drivkraft för att uppnå resultat, vara extremt klar och tydlig i sin kommunikation och ibland mer eller mindre elak för att påvisa tyngden i det man säger är något som jag har haft som vardag.

Det har format mig och gett mig goda lärdomar, men det har även synts utåt – framförallt som många av barnen hjärtligt bad mig att le lite mer till vardags. :) Det är något som jag tar till mig och jag känner att när man väl lärt sig acceptera situationenen så är det lättare att arbeta med ett leende på läpparna. Gäller bara att se de positiva glimtarna och lägga frustrationen bakom sig.

Great Dance performance - again!

Great Dance performance – again!

Som avtackning för mig på fredagen så hade barnen förberett en liten tillställning. Ett av barnen var konferencier och skötte det galant. Det bjöds på tal från både barn och personal, dikter memorerade utantill på engelska, nepalesisk folksång, dansuppvisning. Jag fick själv hålla ett tal vilket blev mer av den improviserade sorten (tur att jag varit på ett antal presentationsteknikkurser) där både jag och åhörarna fick en liten tår i ögat. Därefter kom själva hejdåceremonin, barnen gjorde en tikka och hängde en krans av tagetesblommor och en sidensjal kring halsen på mig. Därefter så ställde de sig i en lång kö för att lämna över egengjorda farvälkort till mig, vissa av lite enklare design medan andra var mer eller mindre rena konstverk. Alla hade skrivit lyckönskningar och dikter på korten och för vart och ett av dem så blev det en stor kram! Sen blev det lärarnas tur. De var inte sena med att fylla i min tikka tills det var ett stort rött streck ända från hårfästet ner till näsbenet.

One of the girls giving Erik a tikka at farewell ceremony.

One of the girls giving Erik a tikka at farewell ceremony.

Queue of goodbye!

Queue of goodbye!

Getting friendship bracelet!

Getting friendship bracelet!

Efter ceremonin så tackade jag personalen så mycket för tiden på CWCN och gick sedan ner till arbetsrummet. Jag hann inte mer än att stoppa ner korten innan två av flickorna knackade på och frågade om de fick komma in. Ett snabbt ”Yes, of course!” och de var sedan framme vid mig och bad mig böja mig ner. Ett stort *POFF!* av två färgfyllda händer på mina kinder gjorde att jag sedan hade den grymmaste krigsmålningen någonsin ;) Fnittrandes tackade flickorna för sig och gick sedan ut ur rummet. Lite smått förvånat och med ett stort leende på läpparna packade jag klart ryggsäcken och gick sedan ut i korridoren. Jag möttes av stoooora ögon av personalen som snabbt byttes till ännu större leenden. Flickorna som färgat mig mest för dagen satt ute på balkongen så jag gick ut dit och pratade lite med dem innan det var dags hoppa in i bussen och åka hem till lägenheten en sista gång. Min rygg kommer dock uppskatta att slippa den hoppiga resan framöver ;)

Full face tikka!

Full face tikka!

Group picture with most of the staff.

Group picture with most of the staff.

Sista tiden var väldigt hektisk. Vi hade en tight deadline med vårt arbete, lyckades med någon dags marginal leverera resultatet och plöja igenom presentationerna för styrelsen. Reaktionen var positiv och arbetet fick en ny följd där CWCN ville ha vår input med implementering av många av våra idéer. Att arbeta med för oss helt nya uppgifter – rekrytering – samtidigt som jag personligen ville passa på att se många saker som skjutits upp gjorde att det blev många tidiga morgnar, högintensivt arbete och kompaktsemestrar här och där. Men jag känner att jag gjort det mesta av tiden och det är inget jag saknar just nu, bortsett från att få komma hem till härliga Sverige, käka morsans välkommen-hem-middag och sedan krypa ner i min egna mjuka sköna säng!

Under min tid i Nepal har jag fått många nya vänner, flera som kommer räcka livet ut, och allra mest lillasystern jag aldrig haft – Sofia, en av de finaste och mest positiva av människor jag känner!

Jag kommer fortsätta supporta CWCN, till en början med mer direkt approach via Sofia och senare genom en mer rådgivande funktion. Jag kommer definitivt återvända till Nepal – Landet med de vänligaste människorna jag någonsin träffat!

Erik won't leave CWCN without leaving his footprint :) all the kids and the staff will always remember him as "goredai" (white big brother) or "Erik the almighty!".

Erik won’t leave CWCN without leaving his footprint :) all the kids and the staff will always remember him as “goredai” (white big brother) or “Erik the almighty!”.

Djungle vacation in Chitwan

Efter flera veckors hårt arbete med fina resultat så behövde vi koppla bort arbetet för en stund. Därför bestämde vi oss för att ta en minisemester söder ut, till Chitwan. Det är ett område som gränsar till Indien med Nepals äldsta nationalpark. Klimatet är något varmare än i Kathmandu, så vi lämnade de tjocka strumporna och underställen hemma :) Efter en 6 h skumpig bussresa kom vi fram till den lilla byn Sauraha och hotel Mona Lisa som välkomnade oss med en vacker trädgård och leende personal. För att maxa vår vistelse i Chitwan frågade vi receptionisten om det fanns några aktiviteter att hitta på i nationalparken, även om klockan började närma sig tre på eftermiddagen. Det enda som inte började tidigt på morgonen var elefantsafari. Vi hade hört att man kommer mycket närmre de vilda djuren från en elefant än om man går till fots eller åker jeep. Så vi bestämde oss för att prova detta. Ett stenkast från hotellet låg ingången till nationalparken och en stor inhägnad med elefanter som stod parkerade med rumporna tryckta mot höga träplattformar. Från dessa skulle vi kliva på elefantens ländrygg för att sätta oss i en “träkorg” som satt fastspänd som en sadel. Vi blev hopparade med två tyskar som vi fick åka tillsammans med. När alla fyra satt oss så bekvämt vi kunde frågade föraren, som satt på elefantens nacke, om vi var redo att åka. Sedan drev han på elefanten som började lunka efter ett led med elefanter som redan gett sig av.


Rent-a-wreck, a little smelly but hey, it gets the job done! ;)

För att komma in i parken behövde vi först korsa en flod som var så djup att elefanterna doppade sina magar. Elefanterna gick gladeligen i vattnet där de började kissa, dricka, spruta vatten och bajsa :) sakta men säkert tog vår elefant oss över floden och in i en skog en bit längre fram. Redan i skogsmynningen såg vi ett par axishjortar som låg och vilade mellan träden, helt oberörda av elefanthorden som precis klampat förbi. Vi förstod snart att dessa hjortar var väldigt vanliga, man såg enstaka eller stora flockar lite överallt, och även apor, påfåglar och vildsvin.


River á la all-in-one! Bathtub, drinking oasis and toilet.


Touching my nose with my tongue? No problems!

Lagom till att solen började gå ner och vi fått sådan träsmak att man kunde höra termiterna gnaga så började vi röra oss tillbaka. När vi stod och väntade på en ledig träplattform lade vi märke till att många elefantförare hade metallkrokar som de styrde elefanterna med. Nästan alla elefanter hade sår eller ärr i pannan och på öronen, förmodligen efter brutal hantering från sina förare. Detta gjorde självklart ont i våra hjärtan, sådan här verksamhet vill man verkligen inte stödja! Ärren, som inte såg så färska ut skulle kunna vara från då elefanterna var unga och tämjdes, det får man hoppas i alla fall, så att de inte blir slagna dagligen. Förhoppningsvis är ägarna måna om elefanternas hälsa ändå, för att de ska kunna leva så länge som möjligt och inbringa mer inkomst.

Elephants with wouns on their heds caused by the metal hook :(

Elephants with wounds on their heads caused by the metal hook :(

Chitwans nationalpark är känd för sina tigrar och noshörningar. Det finns även leoparder, vilda elefanter, läppbjörnar, krokodiler, gavialer, olika typer av apor, hjortar och många fågelarter. Tiger och leopard är tyvärr inte så många som får se, men har man tur får man se noshörning och läppbjörn. Vid denna tiden på året är det störst chans att se många djur eftersom gräset är slaget och luntat på många ställen vilket ger bra sikt. Därför bokade vi en jeeptur dagen därpå.

The grass land, newly cleared from grass

The grass land, newly cleared from the high grass

Tidig morgon och vi träffade vår guide efter frukosten som tog oss till floden några kilometer från hotellet. Där väntade träkanoter som skulle ta oss till andra sidan. De var långa och smala, gjorda av urkarvade trästammar. Det gällde att sätta sig försiktigt när man hade klivit i dom för att vi inte skulle kapsejsa :)

The kanoe

The canoe – beautiful, unstable and 100% eco-friendly! (The passengers make an excellent meal for the river crocodiles) ;)

På andra sidan floden stod vår jeep, vår förare satte sig bakom ratten och vi på det öppna flaket med fastskruvade soffor på tillsammans med guiden. Sedan bar det av ut på grässlätten. På sina ställen var gräset mer än tre meter högt, men stora fält hade rensats av lokalbefolkningen för att ge plats åt nytt gräs. På fälten fanns förutom gräset höga silkesbomullsträd som precis börjat blomma med stora röda blommor. Dessa var väldigt omtyckta av olika fåglar som var sugna på den söta nektarn. Även apor var förtjusta i blommorna och under träden samlades flockar av axishjortar som ville ta för sig av det som föll ner på marken. En hel del påfåglar satt uppe i träden såhär tidigt på dagen. De hoppar upp gren för gren för att ta skydd under natten.


Peacock feeling secure in his silk cotton tree

Efter en stund tvärnitar föraren och guiden pekar mot utkanten av fältet, där står en noshörning, en riktigt biffig hane med stort horn. Den ser mot oss och vrider på öronen. Noshörningar ser väldigt dåligt och använder därför hörseln mer. Sedan börjar den gå in mot de höga gräset och vi fortsätter färden. Strax därpå bromsar vi in igen, då är det något som prasslar i gräset bredvid oss. Det är en läppbjörn med sin unge som gräver i marken efter termiter. Dessa björnar kan vara riktigt aggressiva, det sägs att de attackerar kvinnor genom att riva i ansiktet och män biter de i juvelerna. Som tur var valde björnen att gå djupare in i gräset och lämna oss oskadda!


The majestic rihno

Vi åker genom en djungel i hopp om att få se tigrar, men ingen syns till. När vi når ett stort floddelta stannar vi för att äta lunch. I vattnet och på flodbanken är det full aktivitet av olika fåglar, änder, storkar, skarvar och en stor örn som sitter och väntar på bättre tider. På stranden ligger flera krokodiler och gavialer och chillar i solen. Krokodilerna som har en riktigt stor käft är väldigt farliga. Gavialerna däremot äter bara fisk, även om de ser mer skräckinjagande ut då de har en lång smal käft med hundratals tänder.

Örnen som väntar på bättre tider

Stunning view from the picnic spot


You want a gavial kiss?

På vägen tillbaka åker vi förbi ett vattenhål där vi går av för att se om några noshörningar syns till. Guiden ger tecken till oss att vara tysta och vi smyger i gräset längs vattnet. På andra sidan ligger något stort och grått som ser ut som en sten. Den börjat resa på sig när vi närmar oss. Det är en noshörning som precis blivit störd i sin middagstupplur. Den vänder sig om och tittar efter oss, men ser oss förmodligen inte. Den andas kraftigt och stönar lite irriterat. Efter en stund går den iväg från vattnet för att hitta en lugnare plats att vila på. Häftig känsla att komma nära ett så stort djur!

Rihno 2

Stop staring at me! I want to go back to sleep…

När vi är tillbaka på grässlätten igen ser vi en läppbjörn med två ungar på ryggen. Men hon springer snabbt iväg in bland gräset när hon får syn på oss. Det är tydligen ovanligt att få se så många björnar som vi gjorde. Det är tack vare de nyligen rensade gräsfälten som precis har eldats, det underlättar för björnarna att hitta termiter att äta. Vi ser även en stor sambarhjort som liknar vår svenska älg fast mindre, den står stilla i buskarna och stirrar på oss innan den kastar sig iväg in bland träden. Den är mycket skygg och därför väldigt ovanlig att få syn på. Tyvärr fick vi inte se varken tiger eller leopard.. Vi fick nöja oss med spår av tigrar som klösmärken och avtryck av tassar. Vi hade ändå turen att få se väldigt mycket olika djurarter på vår safari! Framförallt hjortar, apor och påfåglar som var lätta att komma riktigt nära. Så vi återvände till hotellet igen nöjda och glada efter en mycket lyckad dag.





I södra Nepal lever en folkgrupp som kallas Tharu, det är ett hinduiskt kast som är bönder och bor ute på landsbygden. Vi besökte en by som heter Harnari för att se hur de lever. Tidigt på morgonen när dimman låg tät över de gröna fälten och solen lyste som en orange clementin i horisonten tog vi oss dit. Till skillnad från Sauraha var det liv i luckan i Harnari. Tharufolket är precis som resten av Nepaleserna, väldigt morgonpigga! Familjerna var redan i full gång med att duscha, värma sig runt eldar på gatorna och börja sina dagliga åtaganden.

Tharu family

Tharu family keeping themself warm around a camp fire in the morning.

Deras hus är väldig små och spartanska och består endast av lerbeklädda halmväggar med grästak. I stort sätt alla familjer har djur som de livnär sig på. Vi gör ett besök hos en familj som visar oss sina djur, de har getter, duvor, höns, två bufflar och en ko. Det är ovanligt att de har kor i Harnari säger bonden, denna ko är väldigt gammal och hon ger ingen mjölk längre. Men hon får inte slaktas, det är emot den hinduiska tron och landets lagar. De två bufflarna däremot, de får slaktas och kommer ge mat åt familjen. Runt byn ligger stora fält där de odlar grödor. De mesta arbetet gör dom för hand, men vi såg en 70-tals-traktor med äldre skördetröska köra förbi, vilket talar för att de har lite maskinell hjälp i alla fall…

Epic morning in Harnari

Epic morning in Harnari!

På väg tillbaka från byn träffar vi på ett antal “vägtullar”. Det är barn som står längs vägen och håller upp ett snöre. För att komma förbi måste vi betala en slant. Till en början tyckte vi detta verkade lite girigt, som att lura turister på pengar, men sedan förstod vi att det var en speciell högtid som firas just idag; Shiva Ratri. Då ska barnen samla in pengar som de skänker till templet för att offra till Lord Shiva. Även när vi åker tillbaka till Kathmandu blir vi stoppade av dessa små ligister till barn, när bussen passerar genom byarna längs vägen. De tar alla chanser de kan att stoppa alla typer av förbipasserande och man ser att de har väldigt roligt. Även dom som blir stoppade ler stort när de ger en liten peng till barnen, förutom vår busschaufför som är lite trött på att behöva stanna var femtionde meter, vilket är helt förståeligt…

Morning celebration of Shiva Ratri

Morning celebration of Shiva Ratri

Efter den sex timmar långa bussresan kommer vi slutligen hem till Kathmandu, sega men väldigt glada för vår lilla kompaktsemester!

CWCNs Framtid

De senaste veckorna har varit väldigt värdefulla för vårt arbete på CWCN och vi är mycket nöjda med vad allt har resulterat i. Framförallt har vi Poonam att tacka, hon är tillsammans med sin man Tirtha en av grundarna till CWCN. Poonam är en av styrelsemedlemmarna och Tirtha fungerar som rådgivare för dem. De båda bor i Sverige sen några år tillbaka. De kom till Kathmandu för tre veckor sedan för att gå på en släktings bröllop, som även vi var inbjuda till. Vi hade ett möte med dom båda för att dela med oss av våra tankar och idéer kring organisationen. De gav oss en bra inblick i vad som hänt på CWCN sen de startade och vad som är målet för framtiden.

Poonam and Tirtha

Poonam and Tirtha

Tirtha återvände till Sverige efter ett par dagar då han bara var på ett kort besök medan Poonam stannade i tre veckor. Anledningen till detta var att hon ville se till att det sker en del ändringar inom CWCN för att förbättra organisationen. Framförallt var målet att diskutera vision, mål och hur de skall nå dit.

Sedan CWCN startades för tretton år sedan har visionen varit att organisationen inte skall behöva existera i framtiden, eftersom det inte skall finnas några gatubarn. Sen 2002 har mycket hänt i Kathmandu. Antalet gatubarn har minskat från 1500 till 400 och antalet organisationer som jobbar för att förbättra deras framtid har ökat från 5 till 15 stycken. Fantastiskt positiva siffror, så kanske är det dags för CWCN att byta inriktning? Detta var en av de stora frågorna som de anställda jobbade med under de gångna veckorna.


The Child Home in Nayapati – a part of CWCN’s core business

Ett annat mål har sedan start varit att CWCN skall bli självförsörjande. Som vi tidigare nämnt så har de verkligen försökt genom SBE (Social Business Enterprises) med skjorttillverkning men det lyckades tyvärr inte. I våra ögon ligger skrädderi för långt bort från organisationens kärnverksamhet och det krävs dyra resurser som skräddare med höga löner. Även frågan kring självförsörjning togs upp med de anställda och styrelsen under workshops som Poonam höll i.

Dessutom diskuterades ifall organisationens struktur behöver ändras. Samt om de har de resurser som krävs. Är rätt person på rätt plats? Detta drog upp många heta diskussioner vilket var riktigt nyttigt.

Vi framförde även våra idéer och åsikter om hur organisationen skall förbättras och hur de ska gå till väga för att nå sina nya mål. Under våra tre månader här har vi som utomstående fått en bra inblick i verksamheten och analyserat dess svagheter och potential. Vi har insett att det krävs mer än att starta ett inkomstbringande projekt för att nå självförsörjning. Först måste verksamheten förbättras och bli mer stabil.

Det intensiva arbetet under dessa veckor resulterade i följande:

– 3R (Rescue, Rehabilitation, Re-integration) är CWCNs kärnverksamhet som de är bäst på. De kommer därför fokusera på att fortsätta med detta vilket innefattar barnhemmet, NFE (Non Formal Education) och Yubalaya.

– Mobile Health Service, kliniken och de förebyggande projekten skall utredas om det behövs eller ej. CWCN kommer initiera en utredning kring dessa tre för att identifiera behovet. Detta är nödvändigt då många andra organisationer har liknande aktiviteter som sin kärnverksamhet.

– Fyra nya roller skall tillsättas enligt våra rekommendationer:

1. En Business Manager (BM) behövs för att driva organisationen mot självförsörjande och fortsätta arbeta med våra projektidéer. Vi ska vara en del i rekryteringsprocessen och förhoppningsvis hittar vi rätt person för posten innan vi åker tillbaka till Sverige.

2. IT Responsible, en person som är ansvarig för att bygga upp ett bra system med server, router osv. Samt ta hand om IT problem. Vi ska komma med idéer på hur systemet kan se ut, vilken hårdvara som krävs och göra en arbetsbeskrivning för rollen.

3. HR Responsible, behövs för att få tillbaka personalens motivation och arbetsmetoder. Vi ska göra en arbetsbeskrivning för rollen.

4. Organisational Developer and Quality Assurance, en person som är ansvarig för att föra organisationen framåt och kvalitetssäkra processerna så att de följs enligt CWCNs riktlinjer, vilket har varit ett problem under den senaste tiden. Vi ska göra en arbetsbeskrivning för rollen.

De tre sista rollerna skall tillsättas senare, vi ska vara färdiga med arbetsbeskrivningarna i april för att CWCN ska presentera idéerna för de andra donatorerna Partage och Net4Kids.

Beslut om att uppdatera hemsidan och Facebooksidan har tagits. Tirupati som är kommunikationsansvarig har redan tagit fram förslag på hur den nya hemsidan kan se ut. Nu återstår att förhandla om ett bra pris hos PR-byrån.

Vårt fokus har ändrats från att fortsätta att utreda inkomstprojekten till att koncentrera oss på rekryteringen av BM och arbetsbeskrivningarna för de övriga rollerna. När BM är tillsatt kommer vi att överlämna våra idéer till denna person. Erik kommer att åka hem i slutet av nästa vecka och Sofia i början av April. Vi kommer att jobba parallellt och vi ser en fördel med att Erik kommer kunna ha en nära kontakt med personer på Alten för att få hjälp och idéer under vårt arbete med rekryteringsprocessen.

Känns otroligt bra att CWCN äntligen fått insikt i att en förändring krävs och att de nu arbetar åt rätt håll!