So long, farewell, auf wiedersehen, adieu! – Erik

Allting har en ände, så även detta äventyr. Nu sitter jag här på Tribhuvan Airport i Kathmandu, bagaget incheckat med bara ett par kilos övervikt – hoppas nu verkligen att presenterna blir uppskattade! ;)

Goodbye Muminhouse!

Goodbye Muminhouse!

Tänker tillbaka på mina fyra månader i ett av världens fattigaste länder. Tycker mig skönja att dagarna rullat på i vanligt tempo men nu när alla känslor och minnen samlas på en och samma gång känns det som att jag aldrig kommer kunna få tiden att räcka till.

Ankomsten till den smutsiga, hektiska staden med sina första intryck av fattigdom och misär, de kulturella skillnader i hantering av livsmedel och Asiens fäbless för kulörta färger vart man än går. Vårt äventyr upp till Mt Everest som satte psyket på prov. Första dagen på CWCN, svårigheterna att komma in i organisationen och få till en sprudlande start på vårt arbete.

Arbetet är det som varit den största utmaningen. Alla praktiska saker som tillgång till elektricitet, internet, varmvatten och värme är något som man lätt anpassar sig efter över tid, men att försöka ändra på sig själv för att komma in i hur saker och ting funkar här, det har varit svårt milt sagt. Att hela tiden behöva vänta, förklara grundläggande saker som effektivitet och drivkraft för att uppnå resultat, vara extremt klar och tydlig i sin kommunikation och ibland mer eller mindre elak för att påvisa tyngden i det man säger är något som jag har haft som vardag.

Det har format mig och gett mig goda lärdomar, men det har även synts utåt – framförallt som många av barnen hjärtligt bad mig att le lite mer till vardags. :) Det är något som jag tar till mig och jag känner att när man väl lärt sig acceptera situationenen så är det lättare att arbeta med ett leende på läpparna. Gäller bara att se de positiva glimtarna och lägga frustrationen bakom sig.

Great Dance performance - again!

Great Dance performance – again!

Som avtackning för mig på fredagen så hade barnen förberett en liten tillställning. Ett av barnen var konferencier och skötte det galant. Det bjöds på tal från både barn och personal, dikter memorerade utantill på engelska, nepalesisk folksång, dansuppvisning. Jag fick själv hålla ett tal vilket blev mer av den improviserade sorten (tur att jag varit på ett antal presentationsteknikkurser) där både jag och åhörarna fick en liten tår i ögat. Därefter kom själva hejdåceremonin, barnen gjorde en tikka och hängde en krans av tagetesblommor och en sidensjal kring halsen på mig. Därefter så ställde de sig i en lång kö för att lämna över egengjorda farvälkort till mig, vissa av lite enklare design medan andra var mer eller mindre rena konstverk. Alla hade skrivit lyckönskningar och dikter på korten och för vart och ett av dem så blev det en stor kram! Sen blev det lärarnas tur. De var inte sena med att fylla i min tikka tills det var ett stort rött streck ända från hårfästet ner till näsbenet.

One of the girls giving Erik a tikka at farewell ceremony.

One of the girls giving Erik a tikka at farewell ceremony.

Queue of goodbye!

Queue of goodbye!

Getting friendship bracelet!

Getting friendship bracelet!

Efter ceremonin så tackade jag personalen så mycket för tiden på CWCN och gick sedan ner till arbetsrummet. Jag hann inte mer än att stoppa ner korten innan två av flickorna knackade på och frågade om de fick komma in. Ett snabbt ”Yes, of course!” och de var sedan framme vid mig och bad mig böja mig ner. Ett stort *POFF!* av två färgfyllda händer på mina kinder gjorde att jag sedan hade den grymmaste krigsmålningen någonsin ;) Fnittrandes tackade flickorna för sig och gick sedan ut ur rummet. Lite smått förvånat och med ett stort leende på läpparna packade jag klart ryggsäcken och gick sedan ut i korridoren. Jag möttes av stoooora ögon av personalen som snabbt byttes till ännu större leenden. Flickorna som färgat mig mest för dagen satt ute på balkongen så jag gick ut dit och pratade lite med dem innan det var dags hoppa in i bussen och åka hem till lägenheten en sista gång. Min rygg kommer dock uppskatta att slippa den hoppiga resan framöver ;)

Full face tikka!

Full face tikka!

Group picture with most of the staff.

Group picture with most of the staff.

Sista tiden var väldigt hektisk. Vi hade en tight deadline med vårt arbete, lyckades med någon dags marginal leverera resultatet och plöja igenom presentationerna för styrelsen. Reaktionen var positiv och arbetet fick en ny följd där CWCN ville ha vår input med implementering av många av våra idéer. Att arbeta med för oss helt nya uppgifter – rekrytering – samtidigt som jag personligen ville passa på att se många saker som skjutits upp gjorde att det blev många tidiga morgnar, högintensivt arbete och kompaktsemestrar här och där. Men jag känner att jag gjort det mesta av tiden och det är inget jag saknar just nu, bortsett från att få komma hem till härliga Sverige, käka morsans välkommen-hem-middag och sedan krypa ner i min egna mjuka sköna säng!

Under min tid i Nepal har jag fått många nya vänner, flera som kommer räcka livet ut, och allra mest lillasystern jag aldrig haft – Sofia, en av de finaste och mest positiva av människor jag känner!

Jag kommer fortsätta supporta CWCN, till en början med mer direkt approach via Sofia och senare genom en mer rådgivande funktion. Jag kommer definitivt återvända till Nepal – Landet med de vänligaste människorna jag någonsin träffat!

Erik won't leave CWCN without leaving his footprint :) all the kids and the staff will always remember him as "goredai" (white big brother) or "Erik the almighty!".

Erik won’t leave CWCN without leaving his footprint :) all the kids and the staff will always remember him as “goredai” (white big brother) or “Erik the almighty!”.

Djungle vacation in Chitwan

Efter flera veckors hårt arbete med fina resultat så behövde vi koppla bort arbetet för en stund. Därför bestämde vi oss för att ta en minisemester söder ut, till Chitwan. Det är ett område som gränsar till Indien med Nepals äldsta nationalpark. Klimatet är något varmare än i Kathmandu, så vi lämnade de tjocka strumporna och underställen hemma :) Efter en 6 h skumpig bussresa kom vi fram till den lilla byn Sauraha och hotel Mona Lisa som välkomnade oss med en vacker trädgård och leende personal. För att maxa vår vistelse i Chitwan frågade vi receptionisten om det fanns några aktiviteter att hitta på i nationalparken, även om klockan började närma sig tre på eftermiddagen. Det enda som inte började tidigt på morgonen var elefantsafari. Vi hade hört att man kommer mycket närmre de vilda djuren från en elefant än om man går till fots eller åker jeep. Så vi bestämde oss för att prova detta. Ett stenkast från hotellet låg ingången till nationalparken och en stor inhägnad med elefanter som stod parkerade med rumporna tryckta mot höga träplattformar. Från dessa skulle vi kliva på elefantens ländrygg för att sätta oss i en “träkorg” som satt fastspänd som en sadel. Vi blev hopparade med två tyskar som vi fick åka tillsammans med. När alla fyra satt oss så bekvämt vi kunde frågade föraren, som satt på elefantens nacke, om vi var redo att åka. Sedan drev han på elefanten som började lunka efter ett led med elefanter som redan gett sig av.

s

Rent-a-wreck, a little smelly but hey, it gets the job done! ;)

För att komma in i parken behövde vi först korsa en flod som var så djup att elefanterna doppade sina magar. Elefanterna gick gladeligen i vattnet där de började kissa, dricka, spruta vatten och bajsa :) sakta men säkert tog vår elefant oss över floden och in i en skog en bit längre fram. Redan i skogsmynningen såg vi ett par axishjortar som låg och vilade mellan träden, helt oberörda av elefanthorden som precis klampat förbi. Vi förstod snart att dessa hjortar var väldigt vanliga, man såg enstaka eller stora flockar lite överallt, och även apor, påfåglar och vildsvin.

w

River á la all-in-one! Bathtub, drinking oasis and toilet.

w

Touching my nose with my tongue? No problems!

Lagom till att solen började gå ner och vi fått sådan träsmak att man kunde höra termiterna gnaga så började vi röra oss tillbaka. När vi stod och väntade på en ledig träplattform lade vi märke till att många elefantförare hade metallkrokar som de styrde elefanterna med. Nästan alla elefanter hade sår eller ärr i pannan och på öronen, förmodligen efter brutal hantering från sina förare. Detta gjorde självklart ont i våra hjärtan, sådan här verksamhet vill man verkligen inte stödja! Ärren, som inte såg så färska ut skulle kunna vara från då elefanterna var unga och tämjdes, det får man hoppas i alla fall, så att de inte blir slagna dagligen. Förhoppningsvis är ägarna måna om elefanternas hälsa ändå, för att de ska kunna leva så länge som möjligt och inbringa mer inkomst.

Elephants with wouns on their heds caused by the metal hook :(

Elephants with wounds on their heads caused by the metal hook :(

Chitwans nationalpark är känd för sina tigrar och noshörningar. Det finns även leoparder, vilda elefanter, läppbjörnar, krokodiler, gavialer, olika typer av apor, hjortar och många fågelarter. Tiger och leopard är tyvärr inte så många som får se, men har man tur får man se noshörning och läppbjörn. Vid denna tiden på året är det störst chans att se många djur eftersom gräset är slaget och luntat på många ställen vilket ger bra sikt. Därför bokade vi en jeeptur dagen därpå.

The grass land, newly cleared from grass

The grass land, newly cleared from the high grass

Tidig morgon och vi träffade vår guide efter frukosten som tog oss till floden några kilometer från hotellet. Där väntade träkanoter som skulle ta oss till andra sidan. De var långa och smala, gjorda av urkarvade trästammar. Det gällde att sätta sig försiktigt när man hade klivit i dom för att vi inte skulle kapsejsa :)

The kanoe

The canoe – beautiful, unstable and 100% eco-friendly! (The passengers make an excellent meal for the river crocodiles) ;)

På andra sidan floden stod vår jeep, vår förare satte sig bakom ratten och vi på det öppna flaket med fastskruvade soffor på tillsammans med guiden. Sedan bar det av ut på grässlätten. På sina ställen var gräset mer än tre meter högt, men stora fält hade rensats av lokalbefolkningen för att ge plats åt nytt gräs. På fälten fanns förutom gräset höga silkesbomullsträd som precis börjat blomma med stora röda blommor. Dessa var väldigt omtyckta av olika fåglar som var sugna på den söta nektarn. Även apor var förtjusta i blommorna och under träden samlades flockar av axishjortar som ville ta för sig av det som föll ner på marken. En hel del påfåglar satt uppe i träden såhär tidigt på dagen. De hoppar upp gren för gren för att ta skydd under natten.

peacook

Peacock feeling secure in his silk cotton tree

Efter en stund tvärnitar föraren och guiden pekar mot utkanten av fältet, där står en noshörning, en riktigt biffig hane med stort horn. Den ser mot oss och vrider på öronen. Noshörningar ser väldigt dåligt och använder därför hörseln mer. Sedan börjar den gå in mot de höga gräset och vi fortsätter färden. Strax därpå bromsar vi in igen, då är det något som prasslar i gräset bredvid oss. Det är en läppbjörn med sin unge som gräver i marken efter termiter. Dessa björnar kan vara riktigt aggressiva, det sägs att de attackerar kvinnor genom att riva i ansiktet och män biter de i juvelerna. Som tur var valde björnen att gå djupare in i gräset och lämna oss oskadda!

Rihno

The majestic rihno

Vi åker genom en djungel i hopp om att få se tigrar, men ingen syns till. När vi når ett stort floddelta stannar vi för att äta lunch. I vattnet och på flodbanken är det full aktivitet av olika fåglar, änder, storkar, skarvar och en stor örn som sitter och väntar på bättre tider. På stranden ligger flera krokodiler och gavialer och chillar i solen. Krokodilerna som har en riktigt stor käft är väldigt farliga. Gavialerna däremot äter bara fisk, även om de ser mer skräckinjagande ut då de har en lång smal käft med hundratals tänder.

Örnen som väntar på bättre tider

Stunning view from the picnic spot

Gavial

You want a gavial kiss?

På vägen tillbaka åker vi förbi ett vattenhål där vi går av för att se om några noshörningar syns till. Guiden ger tecken till oss att vara tysta och vi smyger i gräset längs vattnet. På andra sidan ligger något stort och grått som ser ut som en sten. Den börjat resa på sig när vi närmar oss. Det är en noshörning som precis blivit störd i sin middagstupplur. Den vänder sig om och tittar efter oss, men ser oss förmodligen inte. Den andas kraftigt och stönar lite irriterat. Efter en stund går den iväg från vattnet för att hitta en lugnare plats att vila på. Häftig känsla att komma nära ett så stort djur!

Rihno 2

Stop staring at me! I want to go back to sleep…

När vi är tillbaka på grässlätten igen ser vi en läppbjörn med två ungar på ryggen. Men hon springer snabbt iväg in bland gräset när hon får syn på oss. Det är tydligen ovanligt att få se så många björnar som vi gjorde. Det är tack vare de nyligen rensade gräsfälten som precis har eldats, det underlättar för björnarna att hitta termiter att äta. Vi ser även en stor sambarhjort som liknar vår svenska älg fast mindre, den står stilla i buskarna och stirrar på oss innan den kastar sig iväg in bland träden. Den är mycket skygg och därför väldigt ovanlig att få syn på. Tyvärr fick vi inte se varken tiger eller leopard.. Vi fick nöja oss med spår av tigrar som klösmärken och avtryck av tassar. Vi hade ändå turen att få se väldigt mycket olika djurarter på vår safari! Framförallt hjortar, apor och påfåglar som var lätta att komma riktigt nära. Så vi återvände till hotellet igen nöjda och glada efter en mycket lyckad dag.

apa

Langur

Axishjort

Axishjort

I södra Nepal lever en folkgrupp som kallas Tharu, det är ett hinduiskt kast som är bönder och bor ute på landsbygden. Vi besökte en by som heter Harnari för att se hur de lever. Tidigt på morgonen när dimman låg tät över de gröna fälten och solen lyste som en orange clementin i horisonten tog vi oss dit. Till skillnad från Sauraha var det liv i luckan i Harnari. Tharufolket är precis som resten av Nepaleserna, väldigt morgonpigga! Familjerna var redan i full gång med att duscha, värma sig runt eldar på gatorna och börja sina dagliga åtaganden.

Tharu family

Tharu family keeping themself warm around a camp fire in the morning.

Deras hus är väldig små och spartanska och består endast av lerbeklädda halmväggar med grästak. I stort sätt alla familjer har djur som de livnär sig på. Vi gör ett besök hos en familj som visar oss sina djur, de har getter, duvor, höns, två bufflar och en ko. Det är ovanligt att de har kor i Harnari säger bonden, denna ko är väldigt gammal och hon ger ingen mjölk längre. Men hon får inte slaktas, det är emot den hinduiska tron och landets lagar. De två bufflarna däremot, de får slaktas och kommer ge mat åt familjen. Runt byn ligger stora fält där de odlar grödor. De mesta arbetet gör dom för hand, men vi såg en 70-tals-traktor med äldre skördetröska köra förbi, vilket talar för att de har lite maskinell hjälp i alla fall…

Epic morning in Harnari

Epic morning in Harnari!

På väg tillbaka från byn träffar vi på ett antal “vägtullar”. Det är barn som står längs vägen och håller upp ett snöre. För att komma förbi måste vi betala en slant. Till en början tyckte vi detta verkade lite girigt, som att lura turister på pengar, men sedan förstod vi att det var en speciell högtid som firas just idag; Shiva Ratri. Då ska barnen samla in pengar som de skänker till templet för att offra till Lord Shiva. Även när vi åker tillbaka till Kathmandu blir vi stoppade av dessa små ligister till barn, när bussen passerar genom byarna längs vägen. De tar alla chanser de kan att stoppa alla typer av förbipasserande och man ser att de har väldigt roligt. Även dom som blir stoppade ler stort när de ger en liten peng till barnen, förutom vår busschaufför som är lite trött på att behöva stanna var femtionde meter, vilket är helt förståeligt…

Morning celebration of Shiva Ratri

Morning celebration of Shiva Ratri

Efter den sex timmar långa bussresan kommer vi slutligen hem till Kathmandu, sega men väldigt glada för vår lilla kompaktsemester!

CWCNs Framtid

De senaste veckorna har varit väldigt värdefulla för vårt arbete på CWCN och vi är mycket nöjda med vad allt har resulterat i. Framförallt har vi Poonam att tacka, hon är tillsammans med sin man Tirtha en av grundarna till CWCN. Poonam är en av styrelsemedlemmarna och Tirtha fungerar som rådgivare för dem. De båda bor i Sverige sen några år tillbaka. De kom till Kathmandu för tre veckor sedan för att gå på en släktings bröllop, som även vi var inbjuda till. Vi hade ett möte med dom båda för att dela med oss av våra tankar och idéer kring organisationen. De gav oss en bra inblick i vad som hänt på CWCN sen de startade och vad som är målet för framtiden.

Poonam and Tirtha

Poonam and Tirtha

Tirtha återvände till Sverige efter ett par dagar då han bara var på ett kort besök medan Poonam stannade i tre veckor. Anledningen till detta var att hon ville se till att det sker en del ändringar inom CWCN för att förbättra organisationen. Framförallt var målet att diskutera vision, mål och hur de skall nå dit.

Sedan CWCN startades för tretton år sedan har visionen varit att organisationen inte skall behöva existera i framtiden, eftersom det inte skall finnas några gatubarn. Sen 2002 har mycket hänt i Kathmandu. Antalet gatubarn har minskat från 1500 till 400 och antalet organisationer som jobbar för att förbättra deras framtid har ökat från 5 till 15 stycken. Fantastiskt positiva siffror, så kanske är det dags för CWCN att byta inriktning? Detta var en av de stora frågorna som de anställda jobbade med under de gångna veckorna.

IMG_3491

The Child Home in Nayapati – a part of CWCN’s core business

Ett annat mål har sedan start varit att CWCN skall bli självförsörjande. Som vi tidigare nämnt så har de verkligen försökt genom SBE (Social Business Enterprises) med skjorttillverkning men det lyckades tyvärr inte. I våra ögon ligger skrädderi för långt bort från organisationens kärnverksamhet och det krävs dyra resurser som skräddare med höga löner. Även frågan kring självförsörjning togs upp med de anställda och styrelsen under workshops som Poonam höll i.

Dessutom diskuterades ifall organisationens struktur behöver ändras. Samt om de har de resurser som krävs. Är rätt person på rätt plats? Detta drog upp många heta diskussioner vilket var riktigt nyttigt.

Vi framförde även våra idéer och åsikter om hur organisationen skall förbättras och hur de ska gå till väga för att nå sina nya mål. Under våra tre månader här har vi som utomstående fått en bra inblick i verksamheten och analyserat dess svagheter och potential. Vi har insett att det krävs mer än att starta ett inkomstbringande projekt för att nå självförsörjning. Först måste verksamheten förbättras och bli mer stabil.

Det intensiva arbetet under dessa veckor resulterade i följande:

– 3R (Rescue, Rehabilitation, Re-integration) är CWCNs kärnverksamhet som de är bäst på. De kommer därför fokusera på att fortsätta med detta vilket innefattar barnhemmet, NFE (Non Formal Education) och Yubalaya.

– Mobile Health Service, kliniken och de förebyggande projekten skall utredas om det behövs eller ej. CWCN kommer initiera en utredning kring dessa tre för att identifiera behovet. Detta är nödvändigt då många andra organisationer har liknande aktiviteter som sin kärnverksamhet.

– Fyra nya roller skall tillsättas enligt våra rekommendationer:

1. En Business Manager (BM) behövs för att driva organisationen mot självförsörjande och fortsätta arbeta med våra projektidéer. Vi ska vara en del i rekryteringsprocessen och förhoppningsvis hittar vi rätt person för posten innan vi åker tillbaka till Sverige.

2. IT Responsible, en person som är ansvarig för att bygga upp ett bra system med server, router osv. Samt ta hand om IT problem. Vi ska komma med idéer på hur systemet kan se ut, vilken hårdvara som krävs och göra en arbetsbeskrivning för rollen.

3. HR Responsible, behövs för att få tillbaka personalens motivation och arbetsmetoder. Vi ska göra en arbetsbeskrivning för rollen.

4. Organisational Developer and Quality Assurance, en person som är ansvarig för att föra organisationen framåt och kvalitetssäkra processerna så att de följs enligt CWCNs riktlinjer, vilket har varit ett problem under den senaste tiden. Vi ska göra en arbetsbeskrivning för rollen.

De tre sista rollerna skall tillsättas senare, vi ska vara färdiga med arbetsbeskrivningarna i april för att CWCN ska presentera idéerna för de andra donatorerna Partage och Net4Kids.

Beslut om att uppdatera hemsidan och Facebooksidan har tagits. Tirupati som är kommunikationsansvarig har redan tagit fram förslag på hur den nya hemsidan kan se ut. Nu återstår att förhandla om ett bra pris hos PR-byrån.

Vårt fokus har ändrats från att fortsätta att utreda inkomstprojekten till att koncentrera oss på rekryteringen av BM och arbetsbeskrivningarna för de övriga rollerna. När BM är tillsatt kommer vi att överlämna våra idéer till denna person. Erik kommer att åka hem i slutet av nästa vecka och Sofia i början av April. Vi kommer att jobba parallellt och vi ser en fördel med att Erik kommer kunna ha en nära kontakt med personer på Alten för att få hjälp och idéer under vårt arbete med rekryteringsprocessen.

Känns otroligt bra att CWCN äntligen fått insikt i att en förändring krävs och att de nu arbetar åt rätt håll!

Resultat av våra projekt

Nu har vi analyserat alla de olika inkomstbringande / kostnadsreducerande projekten, som vi presenterade i det tidigare inlägget ”vårt arbete” den 17 januari. Dessutom har vi utrett ytterligare två som vi fått idéer kring under tiden. Genom att göra en budget för varje projekt innehållande investeringar, driftkostnader, löner, inkomster, besparingar etc. kunde vi direkt se om projekten verkade lovande eller inte. Dessutom har vi värderat hur stor risk varje projekt innebär och hur nära det ligger CWCNs kärnverksamhet, ju närmre desto bättre. Alla dessa resultat presenterades för styrelsen under den gångna veckan. Detta kom vi fram till:

Biogasanläggning – rekommenderas ej, inte effektivt:
Kostnadsreducerande projekt.
En 8 kubikmeter stor biogaskammare som skall drivas av dynga från två kor blandat med en liten del människoavföring var tanken att installeras på skolans område. Storleken på kammaren styrs av mängden dynga man producerar, en dåligt fylld kammare är inte effektiv. Eftersom det inte ryms mer än två kor på området så var detta vår begränsning. Biogas är bara hälften så effektivt som LPG gas och därför kommer denna anläggning endast att täcka 12% av skolans gasbehov. Detta kräver en stor investering med payback på över 5 år. Även om korna kommer täcka hela skolans årliga mjölkkonsumtion så är kostnaden för foder alldeles för hög. Om vi skall täcka 100% av gasbehovet så krävs en 50 kubikmeters anläggning och 13 kor, vilket inte får plats på området och kräver en orimligt stor investering. Bra tanke, men det fungerar tyvärr inte för CWCN.

Solcellspaneler – rekommenderas ej, för stor investering:
Kostnadsreducerande projekt.
För att kunna göra en betydande besparing krävs att vi ersätter all el från elnätet samt elen som produceras av dieselgeneratorn med egenproducerad el från solcellspaneler. Elkonsumtionen på CWCN är relativt låg. I pojk- och flickhemmen används endast el för belysning och en TV. Det går åt lite mer el i den administrativa byggnaden för att driva datorer och arbetsbelysning. Vi tog hjälp av Sunfarmer, ett helhetslösningsföretag som gjorde ett förslag till oss på ett passande system med batteripack och solpaneler som skall monteras på taket. Tyvärr krävdes en enorm investering med en payback på 20-35 år. Helt grön el men en ruinerad ekonomi, inte att tänka på helt enkelt!

ss

Example of solar panels which were to be mounted on the roof.

Batteries

System with batteries and display.

Hantverk – möjligt, under fortsatt utredning:
Inkomstbringande projekt.
Vi har sett möjligheter till försäljning av hantverksprodukter som barnen producerar, både på den Nepalesiska marknaden och i Sverige. För att göra en förtjänst på produkterna i Nepal krävs att man producerar något unikt som kan säljas till ett högre pris för att konkurrens saknas eller för att man marknadsför det som ”good will” att köpa produkten till förmån för gatubarnen. Blockljus med doft är något som knappt finns på marknaden och är eftertraktat av finare hotell och SPA-anläggningar. Koncentrerar man sig på att producera detta finns en möjlighet att göra en inkomst. Handgjord örttvål är en annan produkt som verkar sälja bra i turistaffärer, framför allt för att de ofta säljs till fördel för någon organisation.

Vi har även haft kontakt med FairTradebutiker i Sverige som är intresserade av att köpa produkter från CWCN. För att exportera produkter behöver de vara relativt lätta så man undviker höga transportkostnader. Därför kan tex. vykort eller tygpåsar vara en bra idé att tillverka.

o

One of the really talented children.

För att vi skall kunna gå vidare med detta krävs att det finns konceptprodukter att visa för de intresserade butiksägarna, därefter kan man diskutera priser och produktionsvolym. Innan dess behöver styrelsen bestämma om de tycker att hantverk är ett projekt som CWCN vill satsa på. Det finns potential i detta projekt, även om det endast kommer vara en småskalig produktion. Lyckas man sälja produkterna till rätt pris kan man göra en inkomst.

Futsaluthyrning – rekommenderas, men hög risk:
Inkomstbringande projekt.
Eftersom taket över futsalplanen redan är byggt så behöver vi endast investera i en konstgräsmatta, några mindre byggnationer samt lite material. Det finns olika typer av mattor, det senaste som FIFA rekommenderar är en matta med långa strån 50-60 mm som man fyller med gummigranuler för att öka friktionen. Dessutom behöver en ny entré byggas och omklädningsrum. Belysning, mål och bollnät behöver köpas in.

The FIFA turf

The FIFA turf.

Lyckligtvis är driftkostnaderna låga då det endast krävs en anställd som är ansvarig för uthyrningen av planen och marknadsför arenan ordentligt för att locka spelare. Underhållskostnaderna är inte heller betydande om man sköter mattan väl. Den har en bra livslängd på drygt 6 år och kräver endast att den underhålls enligt rekommendationer.

Efter att ha pratat med olika futsalarenor angående timpriser och hur många timmar de hyr ut bildade vi oss en uppfattning om hur CWCN kan sätta sina priser. Eftersom Nayapati ligger en bit utanför stan samt att planens storlek är lite i underkant så får man anpassa priserna. Futsal är en sport som exploderat under de senaste tre åren, från 5 planer till 50 stycken i Kathmandu. Till vår fördel så finns det inte någon annan arena i närheten. Om CWCN kan hyra ut sin plan 10 timmar/vecka, vilket endast är en åttondel av vad arenorna i stan gör, så innebär detta en ordentlig inkomst. Paybacken kommer inom första året, och övriga 5-6 blir mer eller mindre ren vinst.

Dessvärre är det svårt att förutsäga hur populär futsalplanen i Nayapati kommer att bli och hur mycket den kommer att hyras ut. Detta är en stor investering för CWCN och innebär en stor risk, men vi ser en bra potential i detta projekt om rätt person är ansvarig för uthyrningen. Det är nu upp till styrelsen att besluta om de vill köra på detta projektet, de var dock väldigt positiva till idén.

Verkstad för motorcyklar – rekommenderas ej, långt ifrån CWCNs kärnverksamhet:
Inkomstbringande projekt.
Det finns redan väldigt många motorcykelverkstäder vilket leder till stor konkurrens och svårigheter att starta upp en ny verksamhet. Dessutom finns ingen kunskap inom CWCN om denna typ av verksamhet då den ligger långt ifrån organisationens kärnverksamhet. Ett projekt som innebär en stor investering med hög risk och låg potential, därför är det inget vi tycker att de ska satsa på.

Medicindistribution – under utredning:
Inkomstbringande projekt.
Då vi inte fått någon input av MHS-teamet som är ansvarig för utredningen av möjligheterna kring detta projekt, så har vi inte kunnat arbeta vidare med det. Bollen ligger fortfarande hos den ansvariga att undersöka om det ens är lagligt för CWCN att bedriva försäljning av läkemedel. Vi kommer självklart att supporta, om så behövs, genom kostnadsberäkningar för att analysera om projektet har potential.

Internationell judotävling – rekommenderas ej, ingen inkomst:
Då tävlingen endast har ett kommersiellt värde och är en enorm kostnad utan någon profit i dagsläget rekommenderar vi inte att tävlingen finansieras med befintligt kapital. Detta har styrelsen gått med på, tävlingen skall endast hållas utefter hur mycket sponsrade pengar och donationer CWCN kan få. Vi anser även att tävlingen borde flyttas fram då det endast är 7 veckor kvar och inga sponsorpengar har hittills trillat in. Det krävs bättre planering och framförhållning. Utöver detta är det ett bra sätt att marknadsföra CWCN och sprida sporten judo som är en disciplinerad sport som är nyttigt för barnen.

Storskalig djuruppfödning – rekommenderas ej, för komplicerat:
Inkomstbringande projekt.
En idé vi fick när vi besökte NARC (Nepal Argicultural Research Council) för att få information om skötsel av kor som behövdes för biogasanläggningen. Vi undersökte om man kan föda upp djur på skolområdet som både kan ersätta kött/ägg-konsumtionen och dessutom säljas för att generera inkomst.

Rabbit

It´s so FLUFFY I´m gonna die!  ;)

Resultatet blev följande: Kyckling- och kaninuppfödning har en betydande profit. Uppfödning av grisar var inte kostnadseffektivt eftersom de kräver mycket foder som är dyrt om man inte kommer upp i stora volymer. Skolområdet är inte särskilt stort vilket gör att djuren måste hållas väldigt trångt, vilket inte känns rätt även om synen på djurhållning i Nepal är helt annorlunda än i Sverige. Dessutom ligger denna verksamhet väldigt långt ifrån vad CWCN arbetar med och innebär även risker för barnen som störande ljud, lukt från avföring och kanske även sjukdomar. Därför tycker vi inte att detta är något bra alternativ.

Soe with her piglets

Soe with her piglets at NARC.

Småskalig djurhållning – rekommenderas ej, för liten besparing:
Kostnadsreducerande projekt.
Genom att ha en rimlig mängd djur på skolområdet som kan täcka kostnaderna för mjölk/kött/ägg-konsumtionen. Vi undersökte hur många djur som krävs och vilka slags djur som ger störst besparing.

Chickens

Chickens inside breeding shed.

Kor och grisar var inte kostnadsbesparande, fodret är för dyrt, även om de kan äta matrester från skolan så täcker det knappt behovet för ett enda djur. Kaniner, kycklingar och höns visade sig vara mycket mer effektivt. Den bästa kombinationen är att ha 70 kycklingar av en ras för köttproduktion och 25 höns som är avlade för att lägga mycket ägg. Detta täcker hela skolans årliga konsumtion för ägg och kött och har en payback på enbart ett år. Detta motsvarar dock endast 10% av den totala kostnaden. Därför rekommenderar vi inte denna verksamhet ur ett ekonomiskt perspektiv om man ser till hur mycket jobb som krävs. Trots detta tycker styrelsen om detta projekt, främst i syfte att ge barnen erfarenhet av djurskötsel samt att man får närproducerad mat.

Summa, summarum så har vi tre projekt som CWCN kan arbeta vidare med: Futsaluthyrning, Hantverk och Medicindistribution. Ansvaret har nu lämnats över till styrelsen att besluta om vilket/vilka projekt som de skall satsa på. Vår rekommendation är att CWCN skall anställa en Business Manager som är ansvarig för att få organisationen självförsörjande. På så vis kan denna person lägga all sin fokus på att starta upp och driva välgenomtänkta affärsidéer. Styrelsen tycker att det är en bra idé och vi ska vara delaktiga i detta under vår sista tid i Nepal, även som support via mail och telefon när vi är tillbaka i Sverige om så behövs.

Nepal Yoga Retreat

För att vila upp oss lite (eller framförallt för att Sofia lyckats övertala Erik att yoga är något som hans stela kropp behöver ;)) så gjorde vi ett kort besök på Nepal Yoga Retreat. Sofia, som är en van praktiserare av yoga, var på retreatet för några veckor sedan och trivdes så bra där att hon inte tvekade på att komma tillbaka. Det ligger beläget bland de gröna böljande kullarna som är början av Himalaya, 2 mil öster om Kathmandu. Till skillnad från den skitiga stad som vi bor i så är det frisk luft, vacker natur och helt tyst om nätterna, precis vad man längtar efter! Stället erbjuder yoga för alla, nybörjare som van yogi.

Nepal Yoga Retreat

Nepal Yoga Retreat

Vi tog oss dit på våra mountain bikes i lugnt tempo, vilket tog knappt två timmar. Valde den asfalterade vägen via Bhaktapur som slingrar sig mellan åkrar, risterrasser och tegelstensbruk innan den övergår till branta serpentinvägar upp för berget till Tilkot skogsreservat. Framme på retreatet blir vi välkomnade av Prem, som jobbar i köket. Han är väldigt glad att se Sofia igen och visar oss till vårat rum.

När vi lämnat våra väskor på rummet äter vi lunch tillsammans med de andra gästerna. De är sex stycken och redan varit här i två veckor, de går en utbildning för att bli yogainstruktörer. Efter maten tar vi var sin matta och lägger oss i solen en stund och låter maten sjunka ner. Sedan är det dags för massage, som vi får av en nepalesisk kvinna som verkligen kan ta i! Hon frågar: – Hard or soft? Självklart väljer man hard, massage ska kännas ;)

Mjuka och goa i kroppen så är vi redo för kvällens yogapass som leds av Dr. Chintamani, en liten och vänlig man som vet allt om yoga, meditation, kost och hemorrojder. Han ber oss först att sätta oss ned och sluta ögonen, han säger med sin lugna stämma: – Now, forget all about wifi, Facebook or todays trekking. You are here now and it is time for yoga. Vi andas in och säger Oooooooooommm i utandningen, vilket vi upprepar tre gånger. Sedan ett mantra som vi repeterar efter Chintamani. Därefter gör vi solhälsningen, en sammansättning av positioner som man gör upprepade gånger. Resterande delen av passet består av olika stretch- och balansövningar. Vi avslutar med femton minuters meditation. Chintamani släcker ner, vi sätter oss till rätta i en bekväm position och han sätter på avslappnande musik. Han inleder de första minuterna med lite vägledningar och sedan är det bara musiken som för oss bort i meditationen. Erik genomförde passet riktigt galant och hängde med bra i de olika positionerna, trots att det var allra först gången han testade yoga. Dessvärre var det kanske lite mycket andligt mumbojumbo att ta till sig som mantran och andningsprocedurer… Viket gjorde att han inte blev helt övertygad om att detta är något som han skulle vilja fortsätta med. Efteråt serveras middag som vi harmoniskt äter tillsammans innan det är läggdags.

Ooooooooooooooooommm

Ooooooooooooooooommm

Nästa dag vaknar vi till en vacker soluppgång som vi ser när vi kliver ut genom dörren till vårt bambuhus. Det är fortfarande frost på marken och det ligger dimma nere i dalen som solen ännu inte hunnit värma upp. Dagens första aktivitet är nässköljning. Vi sätter oss på huk på gräset utanför restaurangbyggnaden och blir tilldelade var sin netty pot, en thekanneliknande metallkanna med ljummet vatten. Pipen på denna sätter man mot ena näsborren samtidigt som man lutar sig framåt. Då börjar vattnet rinna ut genom den andra näsborren, när hälften av vattnet återstår byter man näsborre. När vattnet i kannan är slut snyter man ut det som sitter kvar i näsan som vattnet inte sköljt bort. På det här viset får man ut all smuts, snor och andra otrevligheter som man helst inte vill ha i sin lilla snok! Känslan efteråt är härlig, free your nose, som de säger i nässprejsreklamerna ;)

Nostril cleansing with the netty pot.

Nostril cleansing with the netty pot.

Med rena näsor samlas vi sedan i yogasalen för morgonens pass. Det är mer inriktat på fysisk träning än gårdagens kvällspass. Vi gör snabba repetitioner av solhälsningen samt olika krävande trettiosekunders positioner som brygga, Shiva pose eller statiskt rygglyft. Vissa positioner är så jobbiga att man hade velat skrika av utmattning innan Chintamani äntligen räknar till trettio och man kan övergå till en vilande position innan det är dags för nästa ansträngning. Erik uppskattar denna typen av yoga mer eftersom det är mindre spirituellt tjafs och mer konkret fysisk träning. När passet är slut bjuds det på pannkakor och stekta grönsaker till frukost. Det är inte vilka pannkakor som helst, de är gjorda på banan, äpple, mjöl och vatten. Ägg och mjölk är uteslutet eftersom all mat som serveras på retreatet är vegetarisk.

The Shiva pose

The Shiva pose

Innan vi lämnar retreatet för den här gången ser vi till att hinna med var sitt ångbad. Det är den enklaste typen av ångbad som man kan tänk sig. Endast ett skåp som man sätter sig i, sticker ut sitt huvud genom ett hål och stänger sedan luckorna. Massagekvinnan, som även extraknäckar med att ångkoka människor, sätter en handduk kring huvudet och runt halsen för att bevara ångan inne i skåpet. Inom kort fylls skåpet av het ånga från en vattenkokare som står utanför rummet och leds in i skåpet via en slang. Där inne sitter man i 10-20 minuter, helt enkelt så länge man klarar av innan man blir kokt ;) Under tiden blir man uppassad av massagekvinnan som serverar vatten att dricka, häller kallt vatten på huvudet om så behövs och reglerar temperaturen i skåpet genom att skruva upp vattenkokaren om det blir för kallt, eller öppna dörrarna om det blir för olidligt hett. Syftet med ångbadet är att öppna porerna, svettas ut orenheter i huden och skrubba sig ren. Efter 20 minuter är man väldigt avslappnad i kroppen och ganska groggy i huvudet. Därefter tar man en varm dusch för att skölja av sig och ser till att inte använda någon tvål, schampo eller hudvårdsprodukter resten av dagen för att hålla porerna öppna.

Erik, ready to be steam boiled!

Erik, ready to be steam boiled!

Harmoniska, avslappnade och lyckliga är det tid att ta sig tillbaka till Kathmandu igen. För att vi inte skall sakna retreatet allt för mycket köper vi med oss var sin netty pot så att vi alltid skall ha Nepal Yoga Retreat med oss :) Vi cyklar hemåt i den värmande vårsolen och tar en tur förbi Bayara Yogini Tempel. Ett hindu-buddhistiskt tempel som ligger högt beläget på en kulle. Det skiljer sig inte särskilt mycket från tempel vi sett tidigare, förutom att det är otroligt vackert beläget. Vilket gör att det ändå känns värt mödan att ha slitit hårt upp för den långa branta sandiga serpentinbacken för att ta sig dit. Med trötta kroppar är vi sedan tillbaka hemma i Sinamangal igen. Med lite träningsvärk här och där från olika yogapositioner och hård massage somnar vi gott!

 

Väskutdelning

Som vi nämnt i ett tidigare inlägg så ville våra vänner Alma och Nathalie ge en gåva till barnen på CWCN, något de verkligen behövde. Genom att ge något fysiskt istället för pengar så är man helt säker på att gåvan oavkortat användas till det ändamål det är ämnat, till barnen! Vi kom fram till att skolväskor är en bra idé eftersom några barn inte har väskor och de som redan har är ganska slitna. Jag, Alma och Nathalie köpte 60 stycken ryggsäckar som vi lämnade till CWCN i början av januari då Alma och Nathalie var där på besök.

Tyvärr var det delade åsikter huruvida väskor var en bra eller dålig idé att ge till barnen. Lärarna, som var dom som gav oss idén, känner barnen väldigt bra och vet vad de behöver och var väldigt glada för gåvan. De berättade genast för barnen att de skulle få nya väskor och de blev såklart överlyckliga och förväntansfulla. Däremot tyckte skolans manager att pengarna kunde använts till något annat och dessutom var han upprörd över att vi köpt alldeles för små väskor.

Tre veckor senare, efter mycket om och men såg jag och Erik till att väskorna byttes till en större modell. Ägaren av väskaffären var även denna gången väldigt tillmötesgående och gav oss ett överkomligt pris på de nya väskorna, så att vi bara behövde lägga en liten peng som mellanskillnad.

Måndag morgon och sömndruckna åker vi åker med minibussen till skolan i Nayapati, hämtar de 60 mindre väskorna, åker in till stan igen för att byta till de nya. Kånkandes på tunga paket med 15 väskor i varje hand knuffar vi oss förbi allt folk på den smala gatan i New Road area och upp för trapporna till väskaffären i det lilla affärskomplexet. Där ligger travarna med de nya väskorna som vi tar efter att vi betalt och åter igen tackat personalen i affären för deras hjälpsamhet. Efter att ha spenderat fyra timmar i minibussen tillsammans med Ravi, skumpandes på de gropiga vägarna är väskorna äntligen bytta och det är dags att ge dom till barnen. Vi slutar aldrig att förvånas av hur ineffektivt saker och ting fungerar i Nepal ;) otroligt charmigt för en turist men väldigt tröttsamt när man jobbar i landet som västerlänning…

All 60 bags, ready to be given to the kids!

All 60 bags, ready to be given to the kids!

När väskorna är uppburna till judohallen sätter jag och Erik oss vid ett bord med en lista över barnens namn. Ashmit, social worker, har samlat alla barnen som tagit med sig sina gamla väskor och satt sig på golvet framför oss. Vi berättar för dom att de ska få nya väskor av oss som är en gåva från våra vänner Alma och Nathalie. De ler igenkännande när vi nämner tjejernas namn. En fjärdedel av väskorna är färgade och resten är svarta, vi förklarar att de inte får välja färg utan att vi delar ut dom slumpmässigt.

jk

Barnen lämnar sin gamla väska för att få hämta ut en ny som de får av oss.

Erik ropar upp namnen med lite knaggligt Nepali-svenglish uttal som ger många skratt ;) barnen kommer fram en och en, lämnar sin gamla väska på golvet till höger och ställer sig framför vårt bord. Jag tar upp en ny väska, lägger på bordet och ber barnen skriva sitt namn i. Sedan räcker jag över väskan och får ett nöjt – thank you! tillbaka.

jk

Please write your name here…

När alla 49 barnen i rummet fått sina väskor bryts tystnaden och de börjar leka och testa sina väskor. Två barn har för närvarande vattkoppor och hålls isolerade i ett sjukrum för att inte sprida smittan. Jag skriver deras namn i två väskor och ger till Ashmit som skall lämna över dom senare. Han får även ta hand om de resterande som skall ges till nya elever framöver.

Happy kids!

Happy kids!

Innan barnen lämnar rummet tystar Ashmit ner dom. De ställer sig upp och när Ashmit räknar ner ek, dui, teen (1,2,3) så skriket alla samtidigt THANK YOU! Jag kollar på Erik och viskar “swagatom, på tre, ok?” Vi skriker tillsammans SWAGATOM!! (varsågoda). Vi får många rädda blickar som sedan byts till höga skratt i hela salen. Det är glada barn som sedan stolta går ner för trapporna med sina nya ryggsäckar på ryggarna.

Nepali wedding – for real!

Poonam och Tirtha, de två grundarna av CWCN som för närvarande bor i Sverige är nu på besök i Kathmandu. Anledningen att de återvände till sitt hemland för en kort visit, är att ett par släktingar skall gifta sig. Giftemål är en av livets viktigaste traditioner inom hinduismen och den Nepalesiska kulturen. Bröllopet äger rum söndagen den 25 januari och fredagen innan får vi reda på att vi också är hjärtligt välkomna! Vi blir såklart väldigt glada och känner oss hedrade att vi blivit inbjudna. Erik har tillsammans med Tirupati redan varit på ett Nepalesiskt bröllop, men för mig blir det första gången. Denna gången är det viktigt att vi är ordentligt uppklädda. Därför beger vi oss direkt till stan efter att vi vaknat på lördag morgon för att inhandla våra outfits.
Vid New Road träffar vi Yamuna och Tirupati som skall hjälpa oss med shoppingen. På bröllop skall kvinnor bära sari, vilket är ett långt tygstycke som är lindat runt kroppen. Undertill har man en underkjol och en kort topp som slutar under bysten. Vi går till en liten affär för att välja ut en sari i passande färg. För att få ett bättre pris av försäljaren så låtsas vi att det är Yamuna som skall köpa den. Vi hittar en i vitt, svart och guld som jag direkt blir alldeles kär i :) när priset är förhandlat och sarin betald går vi en trappa ner till skräddaren för att sy upp den tillhörande toppen. Tyget till denna är en del av det tygstycke jag precis köpt. Vi lämnar över hela stycket till skräddaren som river loss en guldfärgad del och börjar ta mina mått. I en modetidning hittar jag en bild på en kvinna i sari med en passande design. Jag skissar upp på ett block hur jag tänker mig att min topp skall se ut. Skräddaren hämtar ett spetstyg i svart som han tycker passar bra till och ett guldhänge som skall sitta i ett par snören baktill. Sarin kommer vara färdig senare på kvällen och Tirupati erbjuder sig att hämta den.

Nu är det bara accessoarerna som fattas till en komplett outfit för min del. Vi fortsätter bort mot New Road gate till ett schoppingcenter. Där hittar jag ett par pimpiga högklackade guldskor, matchande örhängen och armband. Erik, som fick låna Tirupatis kavaj som han hade supersnygga löparskor (enligt han själv) till på det förra bröllopet, känner att han behöver inhandla lite kläder för att matcha mig i min sari. ;) Vi går in i en affär som har schyssta kläder i lite mer västerländsk stil. Erik hittar två riktigt snygga kavajer, en svart och en ljusblå. Till det köper han ett par svarta byxor och bruna skinnskor. Nu är vi ordentligt ekiperade inför morgondagens bröllop!

The pimpy golden shoes!

The pimpy golden shoes!

När vi är tillbaka i lägenheten efter shoppingrundan passar vi på att duscha och fräscha till oss eftersom load shedding schemat säger att vi inte kommer ha någon el på söndag morgon. Det är svårt att föna håret utan ström eller raka sig i mörker… Nu på vintern, när det är torrperiod och mindre vatten i floderna för vattenkraftverken, är det 11 timmars planerade strömavbrott varje dag. Ett på morgon/förmiddag och ett på eftermiddag/kväll. Har vi tur så följer det schemat, men det är inget man skall räkna med tyvärr.

Nästa morgon vaknar vi tidigt för att ta oss hem till Yamuna där hennes mamma ska hjälpa mig med min sari. När vi parkerat våra cyklar i deras trappuppgång går vi upp till översta våningen och knackar på deras dörr. Det är en sömndrucken Yamuna som öppnar och en ännu tröttare Tirupati som fortfarande ligger under det tjocka täcket och filten i sängen. Jag och Yamuna fixar sminket och målar naglarna. Sedan går vi till en frisör som lockar våra hår. Frisören hinner precis bli färdig med den sista locken i Yamunas hår innan strömmen går, bra timing!

Why does girls ALWAYS take so loooong time?!

Why does girls ALWAYS take so loooong time?!

När vi är tillbaka i lägenheten igen har Tirupati vaknat och han och Erik väntar med spänning på att få se oss i våra saris. Först ska underkjolen knytas tight runt höfterna och toppen tas på. Sedan skall tygstycket sättas på plats, vilket verkligen är en konst som kräver erfarenhet och precision. Jag hade inte fixat det utan Yamunas mammas hjälp! Tyget skall först stoppas innanför den hårt knutna kjolen och lindas ett varv runt höfterna, sedan viks det ihop så att det blir veckat framtill. Den resterande delen, som på min sari är svart, lindas framför kroppen från höften och upp över motsatt axel. Den sista biten viks ihop och skall hänga ner bakom axeln. Det som inte hålls på plats av underkjolen sätts fast med säkerhetsnålar.

Yamunas mamma hjälper till med Sarin.

Yamunas mamma hjälper till med Sarin.

När vi är färdigklädda tar vi oss med en taxi till Miracle Party Palace där bröllopsceremonin precis börjat. Vi träffar nästan hela personalstyrkan från CWCN, förutom några få som måste vara på skolan och se efter barnen. Det är roligt att se alla så finklädda! Killarna är klädda i svart kostym och skjorta och tjejerna bär sari, kurtha eller lehenga.

The staff from CWCN beautifully dressed up!

The staff from CWCN beautifully dressed up!

Vi får mycket uppmärksamhet som de enda västerlänningarna på bröllopet. Ingen från CWCN har tidigare sett oss såhär uppklädda sedan de lärde känna oss. Efter tre månader i typisk slapp och vardaglig “volontärklädstil” är det verkligen roligt att få klä upp sig ordentligt ;) Till Erik säger dom: – Wow Erik, you look so handsome! Och jag får höra att jag är väldigt vacker i min sari. En för mig okänd tjej kommer fram och frågar om vi kan bli fotade tillsammans, sedan kommer en efter en fram och frågar samma sak, vilket får mig att känna mig som en kändis…

Erik & Sofia dressed ut to their teeth :)

Erik & Sofia dressed ut to their teeth :)

Brudparet, som är klädda i traditionella Nepalesiska kläder av ett speciellt tyg från Himalaya, sitter i pråliga stolar och är mitt uppe i de speciella ritualerna som bland annat innebär att tvätta fötterna för att paret ska bli renade. Dom är omgivna av bröllopsgäster som står i en stor klunga och ser på. Det bjuds på snacks som chicken chilly, friterad fisk, vegetable pakoda, currypotatis och chilly fries. Ett band spelar traditionell nepalesisk musik med trumpetliknande instrument som låter som trumpetande elefanter ;) Nästa steg i ceremonin är att sätta Tikka på brudparet. Det är ett rött färgpulver blandat med yoghurt och okokt ris, som varje gäst skall kleta på i pannan på bruden och brudgummen.

The Nepali folk music band.

The Nepali folk music band.

Meena putting Tikka on the groom's forehead.

Meena putting Tikka on the groom’s forehead.

Efter Tikkan skall paret gå sju varv runt ett tält med en eld i mitten och diverse gåvor som frukt, ris, selrotis (friterade doughnuts) och blommor. Detta är en symbol för att paret skall vara tillsammans de kommande sju liven de har framför sig.

The fire and gifts inside the tent.

The fire and gifts inside the tent.

När ceremonierna är avklarade går vi in i restaurangen för att äta lunch tillsammans. Det bjuds på en buffé med currygrytor, naanbröd, ris, friterad kyckling och yoghurt till efterrätt. Efter maten minglar vi runt en stund ute på gården och tar många bilder med det populära bakgrundsmotivet; vattenfallet :) Sedan vi lämnar bröllopet för att ta oss till nästa firande. Det är nämligen Tirupatis systerdotters födelsedag, hon fyller sju år idag.

bmjb

Erik and Yamuna posing in front of the waterfall.

b

Sofia and Tirupati with the same popular background ;)

Vi köper med oss tårta och några presenter och åker hem till Tirupatis familj. När vi kommer upp i deras lägenhet på andra våningen möts vi av tre glada barn som rusar mot oss. De två flickorna är klädda i söta princessklänningar. I väntan på att maten skall bli färdig och att strömmen skall komma tillbaka tar Tirupati fram sin gitarr och vi sitter i köket och sjunger engelska och nepslesiska sånger tillsammans. Mysfaktorn är hög då det lilla stearinljuset sprider ett varmt ljus i rummet.

Sedan går vi ut i vardagsrummet där tårtan dukats upp och barnen sitter förväntansfulla på sängen mitt i rummet. Sju ljus tänds på tårtan som står på ett bord framför födelsedagsbarnet. Efter vi sjungit “Happy Birthday” blåser hon ut alla ljusen och Tirupatis syster hjälper till att skära tårtan i bitar. Hon får den första biten som hon tar en tugga av innan den trycks mot hennes näsa och en klick grädde sätts på vardera kind. Sedan delar hon ut en tårtbit till var och en. Därefter sätter vi Tikka i hennes panna innan vi lämnar över presenter och pengar som hon samlar i en partyhatt.

The birthday kid with cream on her cheeks ;)

The birthday kid with cream on her nose and cheeks ;)

Både jag och Erik känner oss helt slut efter den händelserika dagen. Därför tackar vi nej till erbjudandet om att äta middag (Dal Bhat) med familjen och tar istället en taxi hem till Sinamangal. Nöjda och glada efter en fantastisk dag som gett oss ännu mer insikt och erfarenhet av den Nepalesiska kulturen och alla dess traditioner.