Singing Competition

De senaste veckorna har vi varje morgon väckts utav sång från pojkhemmet Yubalaya på tredje våningen. En kille sjunger samma sång, där han upprepar ett stycke om, om och om igen. Han tar i ända från tårna, så att det ekar mellan betonghusen och rösten brister alltid på de högsta tonerna.

Just denna morgon reagerade vi på att det inte bjöds på någon morgonsång. Killen kanske har ont i halsen tänkte vi och cyklade sedan som vanligt till skolan i Nayapati. När vi kom dit var alla barnen i full fart med att sjunga högt och lågt i hela skolan. Det verkade inte vara några lektioner idag. När vi hälsar godmorgon till lärarna får vi veta att det skall hållas en sångtävling på skolan idag. Där har vi svaret! Inte konstigt att intresset för sång och musik ökat drastiskt de senaste veckorna.

Vi samlas sedan i judohallen, där barnen sätter sig till rätta på golvet, personalen på stolar mitt emot och en jury bestående av Tirupati, Sunil och Ashok från styrelsen som sitter vid ett bord. En av pojkarna är konferencier och presenterar programmet och ber den första tävlande att komma fram och ta mikrofonen. Det är en liten pojke som lite nervöst presenterar sig och börjar sedan sjunga. Han kan sången helt utantill och vi blir mållösa av hur vacker röst han har. Efter sången och applåderna står han kvar och får feedback från vardera jurymedlem. Nästa tävlande är en flicka, som även hon tar oss alla med storm! Totalt är det cirka tjugo solosångare och fyra grupper, alla i olika åldrar mellan 6-18 år. Vi slås av att barnen är otroligt duktiga. Vissa har fantastiska röster, andra otrolig karisma och några är riktiga teaterapor. Det märks att de tycker att det är väldigt roligt att uppträda.

Tirupati, Ashok och Sunil i juryn lyssnar noga och antecknar

Tirupati, Ashok och Sunil i juryn lyssnar noga och antecknar

En av de duktiga tjejerna

En av de duktiga tjejerna

När det inte är så många tävlande kvar kommer en äldre pojke upp på scen. Vi känner igen honom från Yubalaya i Sinamangal. Jag och Erik tittar på varandra och utbrister samtidigt; – Är det han, våran morgonnemesis? Pojken går fram till en av högtalarna och pluggar in sin telefon. Vi känner genast igen melodin. Han börjar sjunga och vi rycks med, dagens enda sång som vi kan sjunga med till :) han kommer till det svåra stället, vi blir tysta och väntar nervöst på att rösten ska skära sig. Men träningen har gett resultat, han tar de höga tonerna riktigt bra. Nu kan vi slappna av och njuta av resten av låten. Ett av de bästa framträdanden!

Vår morgonsångare

Vår morgonsångare

Även grupperna levererar bra, dom har fyndiga namn som Slow motional cockroach, YouTube och Non Formal Rock Stars (tre pojkar från NFE, Non Formal Education). När den sista gruppen klivit av scenen tar Ashok micken. Vi har förstått av hans feedback till barnen att han har mycket kunskap inom sång och musik. Vi blir riktigt imponerande av hans fantastiska röst. När han sjungit färdigt skriker barnen att de vill höra en romantisk låt. Även den framför han otroligt proffsigt.

Non Formal Rock Stars

Non Formal Rock Stars

Efter många timmars sittande i den kalla lokalen är det dags för oss att gå ut och värma oss i solen. De två kokerskorna har stått i köket hela dagen och förberett hundratals chicken momos. Degen som består av mjöl och vatten tar tid att knåda ihop. Sedan skall kycklingröran tillredas, därefter skall varje knyte pillas ihop och slutligen skall alla dessa ångkokas. Vi blir serverade var sin tallrik med de utsökta degknytena och tillhörande sås. En stark tomat och chilisås som inte är något för den mesiga tungan. Det smakar extra bra när vi kan njuta av maten i den varma vårsolen.

Momos!

Momos!

Efter maten var det dags för prisutdelning då vinnarna i de olika kategorierna blir tilldelade en chokladbit som pris. Barnen ser väldigt nöjda ut med dagen. Innan det är dags för oss att cykla hem igen har vi lite nepalesisk allsång ute på gården i solnedgången.

DSC_0826

Allsång!

Volontärsmeckat

Under våra månader här i Kathmandu har vi lärt känna många människor, både locals och volontärer/backpackers från hela världen, såsom Kanada, Malaysia, Frankrike, Wales, Tyskland, Lettland, Holland, USA, osv.

Några av alla dessa människor är en kvartett tjejer från Belgien. De volontärarbetar för CPCS, en organisation väldigt lik CWCN. En dag när vi hade några timmar över så ringde vi och frågade om vi fick möjlighet att komma förbi och kika på hur en av CPCS anläggningar funkade. Efter ett glatt ” Ja, natuurlijk, welkom!” så gick vi genom Kathmandus myllrande gator som mer eller mindre består av lera med hål i. Med något som kan liknas vid urtidens gyttjebad halkade vi in på området, en stor plan med träd, två hus, ett tjugotal barn som hördes all världens väg och en vakt som yrkande på att vi skulle skriva in oss i besöksloggen var mottagandet vi fick. En av Belgiskorna satt och hade målarstund med några av barnen medan två andra sprang runt och lekte med dem, en blandning av kull och kampsport. Den fjärde gick runt med oss på området. Först gick vi över grusplanen som för tillfället höll på att bli belagd med gatstenar, detta på grund av krav på minskat damm i området eftersom kliniken nyligen flyttats dit.

CPCS arbetar främst med förebyggande åtgärder och att förse gatubarnen med mat och husrum för dagen. Deras förebyggande åtgärder innebär att de har ett system av ett 30-tal skolor där identifierar barn och deras familjer med ekonomiska svårigheter, så att de kan om behovet finns, köpa skoluniform, böcker och i vissa fall mat till de utsatta barnen, detta för att de ska fullfölja sin skolgång och kunna få ett arbete när de är klara.

Det dagliga sociala arbetet handlar om att erbjuda härbärge för natten och mat till gatubarnen. Det finns väldigt många organisationer som CPCS här i Kathmandu, så svält är inget som barnen behöver drabbas av. Om ett barn kommer fram till dig på gatan och ber om pengar eller mat så skall du hänvisa dem till NGO’s (non governmental organisation) såsom CPCS, annars är risken att de köper lim eller dylikt för pengarna (de kan även sälja maten du ger till dem för att få pengar).

Därefter kikade vi in på rehabavdelningen som är första steg för gatubarnen. Här får de komma in i salarna och sova på enkla sängar, detta för att de inte ska sova ute på gatorna och i gränder. Här finns även toaletterna och enklare duschar. Rehabiliteringen är något för oss väldigt främmande. Det handlar främst om personlig hygien och att kunna samsas med andra barn. Det är väldigt många utav dem som nästan aldrig duschar och flera av barnen har en lätt doft av urin om sig. Belgiskan berättar att det kan ta flera dagar, t o m veckor innan barnen tvättar sig, och då oftast för att någon av de vuxna ber dem om det och peppar dem och ger beröm till barnen, helt enkelt visar kärlek, något som gatubarnen här har fått alldeles för lite utav genom åren.

Detta märks extra tydligt när vi går in i huvudbyggnaden, uppför trappan och in till sjukvårdskliniken. Här är det barn med sår och skador som måste ses om. När vi går in genom dörrposten går belgiskan fram till ett av barnen med bandage kring en av tårna och säger hej. Han skiner upp över att se henne och när han märker att hon har oss med sig, skuttar han ner från sängen med ett av de största leenden jag sett, går fram till mig, tittar mig i ögonen och ger mig världens mest omfamnande kram. Jag blir helt ställd, så här har aldrig ett barn bemött mig tidigare, framför allt inte ett helt för mig främmande barn. Helt paralyserad av händelsen lyckas jag samla mig och lägger händerna om hans rygg. En liten gest av kärlek mellan två främmande människor, det är inte mycket mer än så som behövs för att återställa min tilltro till mänskligheten.

Wounded feet

Somliga går utan trasiga skor…

Efter någon minut släpper pojken på kramen och tittar storögt upp mot mig och presenterar sig: -Aakash! Han sträcker sig efter min hand och med stor glädje skiner han återigen upp när jag bemöter honom. Han följer med oss, haltandes på ena foten när vi går runt i kliniken och kikar på allt som de iordningsställt alldeles nyligen. Vi går därefter upp en våning och Aakash får stanna kvar nere i kliniken tills hans tå läkt ordentligt. På översta våningen är det långtidsboende, där barnen får stanna för att kunna klara av sin skolgång. Detta är inte CPCS främsta mål men de kan inte bara slänga ut barnen på gatan efter ett visst antal nätter, så därför bor vissa kvar där under flera månader och i vissa fall år. Ett önskemål vore dock att de kom till en organisation som är mer fokuserad på fullständig och långsiktig återintegration, såsom CWCN. Det finns en paraplyorganisation där de olika organisationerna samlas och diskuterar denna typ av frågor, men vi har inte blivit helt övertygade om att den är framgångsrik i denna typ av frågor och samarbete.

The clinic at the second floor.

The clinic at the second floor.

Vi går ut på balkongen, blickar ner på personalen som suttit och spelat schack i en timme, knappt ägnat barnen en minut, och slås av hur mentaliteten är här. Vi frågar belgiskorna om det alltid är så här och får en fallande blick följt av ett ”Yeah, unfortunately” till svar. Under planeringsmöten så läggs mycket arbete på volontärer, framförallt sådant arbete som inte är relevant för deras vistelser. Då belgiskorna gör sitt volontärarbete som ett skolprojekt är de i behov av bra renommér för betygens skull och kan inte stå på sig i alla lägen, något som organisationen är snabb med att utnyttja, detta till trots att belgiskorna betalar mycket pengar för sin vistelse här.

Vi visste sen tidigare att saker tar tid här i Nepal, det finns ingen stress hos människor och det är något som man får acceptera. Men att som västerlänning med organisationsutveckling som främsta fokus under vårt arbete här gör det svårt att förstå. Framförallt varför platschefen inte gör något åt det. Att betala ut lön för ett arbete som inte blir utfört, att bli tvungen att anställa fler än nödvändigt pga lathet är i våra ögon ohållbart. Frågan är bara hur lång tid det dröjer innan de själva inser det. Kommer de någonsin få ett driv till att skapa en bättre situation för sig själva och inte enbart förlita sig på omvärldens bistånd?

Med mycket nya intryck och blandade känslor går vi ner för trapporna, säger hejdå till Aakash med en kram, går ut på gården med de lekande barnen och ut genom porten, många lärdomar rikare!

A christmas miracle

Trots att världen ibland kan te sig väldigt mörk, så finns det små mirakel runtomkring oss.

Strax innan jul blev jag kontaktad av Helene på Altens HR-avdelning. Hon hade fått ett mail av en dam vid namn Hanna som var från Tyskland. Hanna hade lite frågor gällande CWCN och hade fått reda på att Alten var en av donatorerna till CWCN, varpå hon kontaktade oss. Helene vidarebefordrade detta till oss här i Nepal i hopp om att vi skulle kunna hjälpa henne.

2006 var Hanna i Nepal för en fältstudie. Under sin tid här träffade hon på många människor, bl a en ung flicka. Flickans föräldrar hade inte möjlighet att ta hand om henne, så Hanna förbarmade sig över henne och såg till att hon kom till CWCN. Efter Hannas återkomst till Tyskland fick hon ett mail från CWCN där de bad henne om att inte ha någon mer kontakt med flickan, detta för att hon skulle kunna bli helt självständig och integreras fullt ut i skolan och barnhemmet. Hanna accepterade CWCNs begäran även om hon under flera år gick runt och undrade hur det var med flickan.

I november blev hon kontaktad av CWCN där de frågade om Hanna hade möjlighet att prata med flickan över skype. Hon blev väldigt exalterad över detta även om hennes fråga till varför de ändrat sig angående kommunikationen inte blev besvarad. Efter att det planerade skypemötet inte ägde rum blev Hanna orolig och frågade oss om hur trovärdig CWCN är som organisation och om allt verkligen stod väl till med flickan.

Jag förklarade för henne att elförsörjningen och internetet troligtvis var orsakerna bakom det uteblivna skypemötet och att hon skulle avvakta ett nytt mötesförslag. Angående trovärdigheten så svarade jag att CWCN alltid sätter barnens bästa i första hand, och flickan hade troligtvis efter åtta år utvecklats så pass så att hon var redo att prata med sin räddare.

Jag pratade med den administrativt ansvarige som bekräftade mina föraningar. Han sade även att begäran om att ta upp kontakten med Hanna kom direkt från flickan.

Ett nytt skypemöte bokades och denna gång fungerade det praktiska. När datorskärmen lystes upp och Hanna fick se den unga kvinna som flickan blivit genom åren flödade glädjetårarna. Helt mållösa satt de bara och tittade på varandra, åtta år sen de senast sågs och tog farväl från varandra, äntligen fick de svar på de frågor som de haft genom åren. Efter en halvtimme började de prata med varandra och Hanna som hade snappat upp en hel del Nepalesiska under sin period här i landet såg till att de kunde prata helt fritt och förståeligt sinsemellan. De pratade i flera timmar om allt som hänt den senaste tiden och den unga kvinnan uttryckte sin allra djupaste tacksamhet för att Hanna räddade henne den dagen för åtta år sen. Hon var den som såg till att den lilla, rädda, introverta flickan fick en framtid, en framtid fylld av glädje och framgång. Numera går flickan i secondary school och är en av de bästa flickorna på skolan i både judo och engelska.

 

Hannas brev:

”Hello Erik,

Thank you so very much for your help!

I spoke to Setu Yesterday for a long time. It was quite moving for both of us. I was so happy to see how Setu has grown up into a positive, courageous, creative, talented, warmhearted young woman. Even in my best dreams I would not have imagined that things turn this very good for her. I struggled to recognize that super guarded kid that I had met in Accham eight years ago in this open, talkative and smiling woman.

That was my very best Christmas present!
Thank you.

Sincerely, Hanna”

 

Att få höra om detta och vara en del av denna vackra historia var för mig något av det finaste jag kunde få i julklapp! Miracles do happen!

Strejken – politisk kalabalik

I vårt kära lilla Sverige tar vi mycket för givet, el dygnet runt, hygienisk mat, drickbart kranvatten och en fungerande konstitution. Det sistnämnda är inte något som man går och tänker på dagligen hemmavid, men här i Nepal är det allra högst upp på tapeten.

Den sittande regeringen har haft i uppdrag att utveckla den preliminära konstitutionen till en permanent och heltäckande. Trots ett års extra frist förra året lider övertiden mot sitt slut, den 22 januari är regeringen tvungen att leverera resultatet, men det kommer inte att hända. Detta vet invånarna om och missnöjet gryr. Rikstäckande strejker hålls ända fram till deadline och man vet aldrig riktigt säkert om butiker och organisationer har öppet efterföljande dag.

I tisdags när vi var ute och gick så kom vi till en stor folksamling. Ett fåtal personer höll tal inför folkhopen och allt var noga övervakat av polis och insatsstyrkor beväpnade med allt från bambukäppar till automatgevär och polisbussar med murbräcka och tårgasspruta längst fram. Allt skedde dock relativt lugnt och beskedligt, troligtvis tack vare den nepalesiska mentaliteten, men det är ingen som vågar sia om vad som händer efter den 22 januari.

En stor fördel är dock att trafiken blir minimal, så för en gångs skull är luften här i staden fräsch. :)

Erik och Sofia rapporterar från Kathmandu i Nepal!

Målarlektion och väskor till barnen

Innan det var dags för våra vänner Alma och Nathalie att åka tillbaka till kalla Sverige gjorde vi ett besök på skolan i Nayapati. Inför besöket förberedde vi för en lektion med barnen. Eftersom vi alla tre har ett stort intresse för att måla så bestämde vi oss för att hålla en målarlektion. Vi inhandlade vattenfärger, penslar och papper. När butiksbiträdet fick veta att det var till elever på en skola för gatubarn vi handlade materialet till så skickade hon med ett gäng extra penslar. För att ge barnen inspiration satte vi ihop ett bildspel med svenska djur och dess engelska namn.

Dessutom ville tjejerna ge något till barnen som de verkligen behöver. Vi fick ett tips från lärarna att barnen behöver nya skolväskor. Så vi begav oss till ett område strax utanför turistområdet Thamel där Nepaleserna själva shoppar, dvs här hittar man grejer till bra priser! Efter lite letande hittade vi en väskaffär som kunde ge oss 60 stycken bra ryggsäckar till ett riktigt lågt pris. Så lågt att ägaren knappt tjänade några pengar på affären. Han gjorde det som en gåva till CWCN, helt underbart. Vi tog i hand på affären, betalade en deposition och bestämde att väskorna skulle hämtas dagen där på.

Nästa dag åkte vi med skolbussen 8.15 som tog med oss på den vanliga rundan för att hämta upp diverse förnödenheter som grönsaker mm samt lärare och anställda. När vi kliver ur bussen på skolgården möts vi som vanligt av alla glada barn, som nu blir ännu gladare när dom ser Alma och Nathalie :)

Eleverna som går i Secondary school har lov hela Januari. De som vill får åka hem och hälsa på sina familjer. De som stannar på skolan håller sig sysselsatta med olika hantverksaktiviteter, som stickning eller ljusstöpning. Men de 25 barn som går CWCNs egna NFE (Non Formal Education) har lektioner som vanligt. När de får höra att vi skall hålla en lektion för dom blir det ett väldans liv. Av ren lycka tjoar de och springer upp och ner i trapporna.

Vi går in i pojkhemmets matsal för att slänga i oss lite Dhal Bhat innan vi går in i skolbyggnaden för att förbereda inför lektionen. Vi får hålla den uppe i judohallen eftersom lektionssalarna inte kan ta så många barn. Barnen samlas på golvet i judohallen, vi delar in dom i tre grupper och vi går igenom vad vi skall göra och visar bildspelet med svenska djur från datorn. Vardera av oss ansvarar för var sin grupp och vi går igenom hur de ska blanda och hantera färgerna. Vi berättar för dom att det är viktigt att de inte blandar färgerna direkt på paletten, utan på tallrikar istället, för att hålla färgerna rena. Inom några minuter blir det helt tyst i salen. Barnen sitter koncentrerat och fyller sina A4 papper med olika färggranna motiv. Vissa har inspirerats av vårt bildspel då de målar nyckelpigor och igelkottar. Lärarna sa att de inte sett barnen så lugna och tysta på länge!

Alma giving instructions to her group.

Alma giving instructions to her group.

Tons of beautiful painting were created by the kids.

Tons of beautiful painting were created by the kids.

The kids used the palette carefully, as we told them :)

The kids used the palette carefully, as we told them  to :)

Sofia åker iväg med Ravi för att hämta väskorna. När de är tillbaka lämnar de alla 60 väskor uppe på de anställdas kontor för att de sedan skall delas ut till de barn som behöver väskor. Lärarna är mycket tacksamma för gåvan och det kommer även barnen vara när de får sina nya väskor.

Alma och Nathalie har svårt att skiljas från barnen när det är dags att åka hem. De har haft fullt upp hela dagen med att hoppa hopprep, sjunga, dansa och spela carom board. Det är ingen tvekan om att barnen på CWCN verkligen har det bra! De behandlar varandra och oss med stor kärlek.

På kvällen blir vi hembjudna till Yamuna för att äta hennes mammas Nepalesiska riskgrynsgröt. Det är en specialvariant på vår svenska gröt. Risgrynen kokas i kokosmjölk tillsammans med kokosbitar och nötter. Hur gott som helst! Ett recept att ta med sig hem till Sverige.

 

Tragedier i slummen

Över jul och nyår har vi haft äran att få besök av två vänner från Sverige, Alma och Nathalie. De hade med sig lite läckerheter som glögg, pepparkakor, lussekatter och annat gott som hör julen till! Det gav oss äntligen lite julstämning :) Dessutom tog de med sig två bärbara datorer som är en gåva från Alten till CWCN. Tanken är att eleverna skall kunna använda dessa i utbildningssyfte.

Medans Alma och Nathalie var här passade Sofia på att ta med dom på en tur med MHS bussen. Denna gången gick den till slumområden kring bagmatifloden. Fredag eftermiddag och vi rullar ut på ring-roaden i solnedgången, svänger av och tar oss in på små gränder. Chauffören Ravi stannar utanför en plåtinhängnad gård mellan två hus. De tre tjejerna kliver ur bussen och följer med fältarbetaren Himalaya in på gården som är full av olika högar med petflaskor, kartong och annat skräp. Vi har kommit till en av Kathmandus många sopinsamlingar. På en av sophögarna sitter en gammal man och iakttar oss när vi sätter händerna framför bröstet, bockar och säger Namaste. En kvinna kommer fram till oss och försöker kommunicera genom att blanda både engelska, nepali och otydbara ord. Det är svårt att bestämma hennes ålder, hon ser väldigt sliten ut och att döma av hennes blick och beteende så är hon påverkad av alkohol och lim. Ravi går fram till en man, ägaren av soptippen, och frågar honom om några gatubarn är i närheten. Mannen svarar att barnen är ute och samlar skräp. Detta är ett av de vanligaste sätten för barnen att tjäna pengar. De samlar skräp som de lämnar till ägaren av soptippen som sedan ger de en slant. Ägaren säljer i sin tur skräpet till fabriker som kommer och hämtar upp det för återvinning. Kvinnan och de två männen vi ser på gården bor i ett par plåtskjul. Om gatubarnen vill får de också sova där om nätterna.

DSC_0007

The slums along the Bagmati river

Vi hoppar in i bussen igen och åker till nästa gård. Den ligger precis bredvid floden, mitt emellan ett par ganska så lyxiga lägenhetshus. Slum och rikedom blandas över allt i Kathmandu, otroliga kontraster. Vi möts av barn och ungdomar i olika åldrar som ställer sig i kö för att få hjälp av sjukvårdaren Saroj. Medan de en och en får sätta sig i bussen för att undersökas pratar vi med soptippens ägare. Han bär på sin bedårande söta dotter. Han säger att han tycker att Sofia ska ta med henne till Sverige, halvt på skämt, halvt allvar. Trots att det är kallt ute, bara 8 grader, så har flickan på sig sandaler, utan strumpor. En kvinna kommer bärandes på ett annan liten flicka, bara tre år gammal. Flickan blir undersökt och det visar sig att hon har problem med ena örat. Himalaya berättar för oss att Saroj undersökt flickan tidigare och redan då upptäckt detta. MHS teamet har försökt få flickans mamma att ta henne till sjukhuset. Men mamman är inte i sina sinnes fulla bruk för att förstå allvaret i detta. Dessutom är många rädda att gå till sjukhuset eftersom de ofta är påverkade av droger, det är inte en fråga om pengar eftersom CWCN kommer att bekosta besöket. Vi besöker ett antal liknade ställen, i dom flesta fallen är gatubarnen ute och samlar skräp.

Sist åker vi till tempelområdet Basantapur. Där står redan ett gäng killar och väntar. De känner igen minibussens registreringsskylt och hjälper till och viftar när Ravi backar in och parkerar mellan två bilar. En av killarna är endast iklädd sandaler, shorts och T-shirt. Han skakar och försöker värma sig med en liten vit hundvalp han bär på. När vi hälsar på honom ser vi att hans blick är helt borta. Självklart krävs det droger för att kunna uthärda denna kyla i så lite kläder. Efter undersökningen försöker han febrilt att hitta sin lilla hundvalp som gömt sig under bilden. Vi alla hjälps åt att få fram den och man ser lyckan i hans ögon när han bär upp den i sin famn igen. Kanske är det valpen som ger honom en mening med livet.

På väg tillbaka till Sinamangal stannar vi på en liten lokal restaurang där vi får mjölkte och MHS teamet tar momos till middag. Det känns bra att sitta ner tillsammans för att smälta kvällens alla intryck och få möjlighet att ställa ytterligare frågor. Över 20 barn fick hjälp av oss idag, en oerhört bra insats! Trots alla tråkigheter vi fick se under kvällen var Alma och Nathalie mycket glada att de fick chansen att uppleva detta.

Visst är Kathmandu en stad man bara måste uppleva med vackra tempel och underbara människor blandat med kaos och misär. Men vi tänker inte låta våra vänner lämna Nepal innan de fått se landets vackra natur! Så vi tog med dom till staden Phokara, en av de större och något mer civiliserade städerna. På vägen dit åkte vi forsränning i gummibåt på floden Trisuli. Det var riktigt roligt! Stundtals stora vågor som sköljde över hela båten.

The Swedish rafting mafia

The Swedish rafting mafia

Forsränningen stillade inte vår hunger på äventyr, så vi bestämde oss för att även flyga tandem-skärm. En riktigt häftig upplevelse. Flög bredvid stora örnar och hade de vackra bergstopparna och Phokarasjön som utsikt. Innan landning tog våra flygare med oss på lite akrobatik så att vi verkligen fick känna på G-krafter.

Tandem paragliding above Phokara Lake

Tandem paragliding above Phokara Lake

Även om vi såg Anapurnas toppar klart och tydligt från luften ville vi komma dom ännu närmre. Därför packade vi våra ryggsäckar och begav oss iväg på en vandring upp i bergen till toppen Poon Hill på 3210 m. Inte lika tufft som vandringen till Everest BC, men med tunga väskor på våra ryggar var det ändå en utmaning. Vi njöt av alla fantastiska vyer, små söta bergsbyar och den goda maten.

Peak pose

Nathalie, Alma, Sofia, Erik and Lucien in front of the beautiful peaks.

Större nationell judotävling för barnen

Senaste veckorna har vi fått känna av de kalla nätterna här i Kathmandu. Kalla nätter tänker ni: “Ha ni skulle varit med i Arvidsjaur -77, då frös orden fast innan de ens hunnit lämna mun.” I Sverige har vi väl isolerade hus som gör att vi har en varm och skön säng och behaglig temperatur dygnet runt inomhus. Här i Nepal så växlar det lika mycket som ett flipperspel. Så från att sitta utomhus i shorts och t-shirt till att sova med underställ är en daglig omställning numera. Vi lyckades dra på oss varsin förkylning förra veckan och som grädde på moset blev vi matförgiftade och därmed sängliggandes i ett par dagar – börjar kännas som en riktig all-inclusive resa nu ;)

Under veckan så har det varit ett större judoevent här i staden. Seminarium och examination av judodomare på nationell nivå kombinerades med judotävling för ungdomar där barnen från både barnhemmet och ungdomshemmet var med och representerade CWCN. Vi åkte dit en dag då en av våra ideér är att utöka judoträningen till allmänheten och få en bättre inblick i sporten och potentialen. Barnen blev lyriska när vi anlände då vi inte hade sett dem på över en vecka. Det var kul att se dem tävla utanför skolan mot andra okända barn, och vi kände att stundens allvar och fokuseringen var det viktigaste för dem denna dag.

Happy reunion after some days of having a cold!

Happy reunion after some days of having a cold!

Hela eventet var riktigt välgjort och disciplinen inom judo med respektfulla bugningar både när deltagaren träder in på mattat, inför domaren och inför motståndaren skänker en harmonisk stämning över allting. Det var fullt med reportrar från allehanda nyhetsmedel och det märks att judoförbundet verkligen försöker promota sporten inom landet.

Cutest judo participants ever

Cutest judo participants ever

Det är väldigt kul att få träffa barnen utanför skolområdet, då de vanligtvis inte får lämna skolan så blir det alltid lite extra speciellt när det är ett sånt här arrangemang och man slås lite extra av glädjen i barnens ögon!

Vi agerade mest paparazzi vid sidan av ringen och lät tränaren och caretakern peppa och motivera barnen inför sina respektive matcher. Men det märks att barnen uppskattar vår närvaro då de sätter sig i stora klungor runtom oss och vi tittar på matcherna tillsammans.

I alla åldersklassarna bjöds det på fina uppvisningar. Mestadels var det låsningar som avgjorde matcherna men nån gång ibland blev det rejäla kast av motståndaren. Ett ålderspann från 5 till 17 år gjorde att det blev alltifrån söta små knuffar till rejäla smällar i mattorna när de äldsta lade hela kroppen bakom sina utfall.

"I believe I can flyyyyyyyy, I believe I can touch the skyyyyyyy!"

“I believe I can fly, I believe I can touch the sky!”

Barnen tar tävlandet på fullaste allvar. Det ska gå riktigt långt innan en deltagare slår i mattan för att signalera att denne ger upp. Ett bevis på envisheten fick vi i en av tjejfinalerna där en av deltagarna låstes såpass länge och hårt så att hon till slut tappade medvetandet och sjukvårdsteamet fick kallas in med luktsalt och känna av hennes puls. Det var några minuter när allting stannade upp och alla ställde sig frågan om hon levde. Turligt nog så gick det bra och en kvart senare kunde hon sitta upp på en stol iallafall.

GIRLPOWER!

GIRLPOWER!

Dagens bäst presterande från CWCN. 3 guldmedaljer och ett antal silver och brons gjorde denna dagen till den bästa under veckan!

CWCNs finest judo players this day, with caretakers and trainers

CWCNs finest judo players this day, with caretakers and trainers